Irina Bernebring Journiette

Sitter här och har knåpat lite på en artikel. Ja, nu har verkligheten kommit ifatt. Och är det inte läskigt hur snabbt tiden går?

1988 – Mitt i mörkret hörs på Helsingborgs sjukhus, ett litet knyte ser dagens ljus.

1994 – Tiden går fortare än någon kan ana. Hon kan gå och cykla och stava sitt namn. Pennan är sylvass redan när hon börjar första klass.

2000 – Åå, millenium två. I sexan var hon ganska cool. Buffalo, Fucking Åmål, Spice-girls och kort-kort kjol. Första fyllan och hålan var helt rätt, ett riktigt jävla fjortis-sätt.

2003 – Nian, var en riktig pärs. Äldre pojkvänner, costa brava med klassen och en och annan olagligt inköpt bärs. Efter 9 långa år på Högasten, hon spatserade med sina nu långa ben. Hela vägen in till stan, där hon möte världens skönaste blonda brud, dom hängde på Bagatelle och fikade hela dan. Tyckte hon var världsvan.

2006 – Hon skrek högre än alla andra när studenten äntligen kom. Fy fan för dumma klasskamrater, packet, som hon och den blonda nu kallade dom. Hon visste precis vart hon var på väg, mot all seriositet. Packade det intellektuella bagaget och drog till Lunds Universitet.

2009 – Efter tre alldeles för korta år hon hemma igen bodde. Eller, efter 20 alldeles för korta år satt hon i soffan och glodde. Jaha, en termin kvar sen hade hon ingen aning om vad hon skulle göra härnäst. Det var inte så att livet inte var en fest. Men, hon bodde igen på samma ställe som 1994, allt för att slippa betala hyra. Egentligen är allting helt ok, men det är läskigt att veta att stabiliteten snart är slut, i magen gror en liten knut.

Har precis kommit hem från ett pass som innefattade Harrys, Pascha, Cardinal och Tempel. Jag är nykter – eller ofull som det heter på 1984’s nyspråk. Att skriva på nyspråk är en fascinerande kunskap. Ett sätt att skära ner hundra tusen unika ord till ett hundratal. Att beröva språket sin nyans. Utan nyans är allt bara grått och stelt. Inga kontraster. Bara full eller ofull. Bra eller obra, eller plus bra eller dubbelplusfull som jag var förra tisdagen. Dubbelplusbra, så mår jag nu. Trots allt. Trots att jag är trött och uttråkad. Inga utmaningar, bara listor på vad som ska göras. Till och med spontaniteten har blivit en rutin. Sova – äta – träna – äta – sova. Vilken meningslös människotillvaro.

“När ska jag få rädda världen från en massiv komet som är på väg att krascha mot jorden och som måste stoppas innan den slår ner i ett hav men det gör inget för om den slår ner så dör människan ut och därför måste jag åka till den och borra ett hål och sen släppa ner en atombomb så att den sprängs och missar jorden och jag dör men alla andra lever och det gör ingenting för jag blir en martyr och en hjälte men ingen minns mig förutom dom som älskade mig men det gör inget för alla blir lyckliga och lever resten av sina liv?” Punkt. Andetag.

Aldrig. Konstpaus. Jag ska sova snart. Mina ord är bara tankar som ibland frigör sig från min konservativa steltänkta likasinnade hjärna. Jag önskar så att jag vore unik. Att jag inte vore likadan som alla andra som går om kring och tror att de är unika. Kanske delar vi en världssjäl, därför andra människor känns så nära, men ändå så långt bort, men ändå så nära. Usch, nej, jag flummar. Men vad bryr jag mig. Om jag bara kunde komma på lösningen på något abstrakt icke existerande problem kunde jag få kalla mig filosof, kunde jag klä min själ i ord, poet. Men när jag inte kan annat än att spy ut ord på ett tangentbord. När fingrarna obehindrat flyter, även om det som skrivs ibland bara är smörja, men allt är sant. Vad är jag då? .  Äntligen journalist kanske?

Gick i trappan och planerade att skriva inlägg om hur jag nog inte kände för att uppdatera på ett tag. Nu för tiden ramlar jag nämligen bara omkring i någonslags eufori. Jag är inte trött, inte hungrig. Bara lycklig. Jag har låtit mitt hår föras fritt av vinden i dag. Jag tränar och mår bra. Jag trampar i min egen takt på cykeln, stressar inte.

Och så kommer jag hem och tänker skriva om hur lycklig jag är. Och så händer det. Det som aldrig brukar hända. Det blir bättre, nu är jag nästan rädd för att det bara kan gå sämre. Men jag ska inte tänka så, jag ska bara njuta. Det här hände när jag kom innanför min dörr.

1) Jag öppnar ett kuvert där det står att jag får 10 000 i stipendium till mitt C-reportage. Och att en vännina till mig också fått!

2) Jag öppnar min mejl inbox och ser att jag fått VG på uppgift 4 i min sommarkurs som ska vara färdig i augusti. En halv-uppgift kvar att göra. Den fixar jag i veckan. Sedan. Verkligen, ledig, inga förpliktelser.

Och jag glömde berätta att allting bara har gått på moln, simmade 1 000 m på 25 minuter. Hade en underbar lunch i solen med pappa och Karin. Fick träningskläder och en otroligt vacker klänning som satt helt perfekt och var på rea av pappa. Och sedan hittade jag en vacker kjol och virkad top som bara satt helt perfekt. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Fullkommligt meningslöst inlägg egentligen. Men ändå.

Lycka.

(Jag kommer säkert att få underkänt på min radioexamination i morgon, därför allt går så bra idag. Men, det överlever jag, två veckor i Lund till våren blir bara trevligt)

I går skrev Linnea lite skämtsamt på msn:

Linnéa tusen fjärilar. – Min bror är också sån bråkig och inte röstar så då sa jag att sverigedemokraterna kommer vinna, och då skickar de dem honom till polen !

Det väckte genast intressanta tankegångar. Extremhögern är på frammarsch i Europa och i Sverige. Många applåderar och ser positivt på den nationalism som sprider sig som en brinnande eld. Nationalism och patriotism i all ära. Men själv är jag lite rädd. Tycker det är skrämmande. Vad händer med alla internationella, multikulturella blandningar som mig? Vi barn av vår tid, formade av en liberal flyktingpolitik, positiv arbetsinvandring och föräldrar som flummade jorden runt och förökade sig.

En styggelse är jag och mina jämlikar, en blandning av sådant som inte bör blandas. Det spritter lite i smilgroparna när jag tänker på all dum retorik. För vad är väl jag och alla andra härliga bladningar av olika nationaliteter, om inte ett underbart tecken på hur vi alla blivit kosmopoliter och hur vi sakta men säkert rör oss mot en enad värld.

Jag tror ändå inte jag bör vara rädd. Inte än i alla fall. Eller, bör jag?

I dag har jag aktivt inte gått och röstat. Som den dåliga medborgare jag är. Rättighet och demokratisk skyldighet – jag vet. Men i dag orkade jag inte gå ut i min kluvenhet över vilket parti jag skulle rösta på. Jag har gjort otaliga rösttest, nej, nu ljög jag, jag har inte gjort ett enda. Lite rädd för vilket parti datorguden säger till mig att jag tillhör. Jag vet ju vad jag tillhör – vanligtvis. Men det här valet är ju annorlunda, speciellt väl? Usch, så svårt. Jag har till och med (o)medvetet slarvat bort mitt röstkort. Jag har tänkt förhandrösta flera gånger, men hela tiden insåg jag att jag inte kunde svara på den viktigaste frågan: “Vem/vilket parti ska du rösta på?” Så, nu gjorde jag ett medvetet val som den dåliga medborgare jag är och gick inte och röstade.

… som vanligt. (Need I say more) I dag önskade jag att fredsavtalet i Roskilde sett annorlunda ut. Då hade jag haft Köpenhamn som huvudstad i stället för Stockholm. Jag hade öppet kunna skratta åt Klovn och ingen skulle tycka att jag var dum i huvudet. Jag kunde (inte för att jag skulle gjort det) protesterat mot rökförbudet och använt slagord som “mina lungor – min cancer” och sen stämt sjukhuset där jag jobbade natt för att jag väl fick cancer, och vunnit. Okej att vi hade haft DF, men det hade jag kunnat leva med. Framförallt hade jag i kväll firat att vi vann över Sverige i fotboll, druckit massor av alkohol och varit lycklig. Men nej, nu sitter jag här. Bitter över att vi förlorade, absolut inte på festhumör, kommer aldrig få TV-jobb på grund av min skånska och Stefan och Krizters revyer kommer att visas på TV hela sommaren.

Nä, just nu står det mer än 0-1 till Danmark.