Irina Bernebring Journiette

Har precis kommit hem från ett pass som innefattade Harrys, Pascha, Cardinal och Tempel. Jag är nykter – eller ofull som det heter på 1984’s nyspråk. Att skriva på nyspråk är en fascinerande kunskap. Ett sätt att skära ner hundra tusen unika ord till ett hundratal. Att beröva språket sin nyans. Utan nyans är allt bara grått och stelt. Inga kontraster. Bara full eller ofull. Bra eller obra, eller plus bra eller dubbelplusfull som jag var förra tisdagen. Dubbelplusbra, så mår jag nu. Trots allt. Trots att jag är trött och uttråkad. Inga utmaningar, bara listor på vad som ska göras. Till och med spontaniteten har blivit en rutin. Sova – äta – träna – äta – sova. Vilken meningslös människotillvaro.

“När ska jag få rädda världen från en massiv komet som är på väg att krascha mot jorden och som måste stoppas innan den slår ner i ett hav men det gör inget för om den slår ner så dör människan ut och därför måste jag åka till den och borra ett hål och sen släppa ner en atombomb så att den sprängs och missar jorden och jag dör men alla andra lever och det gör ingenting för jag blir en martyr och en hjälte men ingen minns mig förutom dom som älskade mig men det gör inget för alla blir lyckliga och lever resten av sina liv?” Punkt. Andetag.

Aldrig. Konstpaus. Jag ska sova snart. Mina ord är bara tankar som ibland frigör sig från min konservativa steltänkta likasinnade hjärna. Jag önskar så att jag vore unik. Att jag inte vore likadan som alla andra som går om kring och tror att de är unika. Kanske delar vi en världssjäl, därför andra människor känns så nära, men ändå så långt bort, men ändå så nära. Usch, nej, jag flummar. Men vad bryr jag mig. Om jag bara kunde komma på lösningen på något abstrakt icke existerande problem kunde jag få kalla mig filosof, kunde jag klä min själ i ord, poet. Men när jag inte kan annat än att spy ut ord på ett tangentbord. När fingrarna obehindrat flyter, även om det som skrivs ibland bara är smörja, men allt är sant. Vad är jag då? .  Äntligen journalist kanske?