Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Category: Tankar och Ord

111004 — Och tiden.

Jag glömmer att blogga och tiden går för fort. Orden finns kvar, tankar sparas, men i det privata och inte i det offentliga rummet. Jag åkte till London och sommaren återvände. Sedan bekände jag mina synder och flyttade istället för flydde till Malmö. Jag har gjort livschema för disciplinens skull, det innefattar tid till kreativitet, lärande och jobb. I Malmö skiner fortfarande solen och jag gömde vinterkläderna längst in i garderoben. Jag hoppas att mörkret håller sig borta ett tag till.

110915 — Och den kvinnliga galenskapen.

Det här med att vara galen är något som jag tänker på ibland. Någon gång då och då när jag berättar om äventyr för folk lägger någon lite förbarmande en hand på min arm och utbrister glatt: “Du är ju galen.” Jaha, brukar jag tänka. Kanske är jag det. “Tokig,” som det står i akademiens ordlista. Oftast antar jag att de faktiskt inte menar att jag är galen, eller spritt språngande knäpp. Kanske lite “crazy,” så där som det är häftigt att vara. När man beslutar sig för att vara spontan och lite vild, så där på gränsen till oansvarig, fast på ett väldigt svenskt och ordentligt sätt.

Men sedan ibland blir galenskapen lite mera jobbig. När man är “galen” på det där “kvinnliga sättet.” När man är “överkänslig” eller “överdriver”. När man bara är så där lite “fööör” mycket helt enkelt. Känner, tycker eller tänker “för” mycket.

“You’re so sensitive. You’re so emotional. You’re defensive. You’re overreacting. Calm down. Relax. Stop freaking out! You’re crazy! I was just joking, don’t you have a sense of humor? You’re so dramatic. Just get over it already! — Sound familiar? If you’re a woman, it probably does.” Skriver Yashar Ali i ett blogginlägg om den kvinnliga galenskapen. Sedan argumenterar han skarpt hur den kvinnliga galenskapen är ett påfund för emotionell manipulation. Jag läser med ögon stora som tefat och minns hur jag alltid dras med skammen, skuldkänslan för att jag varit just sådär lite galen, för att jag “överreagerat.” Men nä, aldrig mer. Att jag reagerar betyder inte att jag överreagerar. Att jag är känslig betyder inte att jag är överkänslig.

110914–Ord.

Om man säger att man är en globetrotter kan man då säga att man “trottrar” när man är på resande fot?

110831 – Att gråta: Varför vi får en klump i halsen.

Tårar känns aldrig lika flyktiga som regndroppar. De väter kinderna på ett annat sätt. Lämnar djupare spår längst nyfuktade kinder. Idag tänkte jag på gråtandet och på den skrikande, pulserande känslan–klumpen i halsen som ibland gör sig påmind. Efter några timmar med självordinerad musikterapi och googlande (jag är fast besluten om att svaren på de flesta livets gåtor finns i sökjätten–deus ex machina?–löser olösliga problem) fann jag ett svar. Inte en abstrakt och filosofiskt reflektion med ett konkret och vetenskapligt bevisad teori. Klumpen i halsen finns på riktigt. När vi upplever starka känslor, som ett behov av att gråta försätts kroppen i stress. Det handlar om något med det autonomiska nerv systemet. Stressen får nervsystemet att öka syreintaget och sockerhalten i musklerna för att kunna hantera den situation kroppen antar att vi ställs inför. När vi då försöker att förtrycka vår initiala reaktion, gråten, hindrar vi indirekt det ökade syreupptaget. Resultatet blir en kamp mellan kropp och sinne.

“There occurs a battle between these opposing forces to expand and contract the glottis at the same time, hence causing the ‘tightness’ we feel in our throat. The ‘lump’ in your throat is largely the same thing. When we try to swallow, we have to constrict our glottis, going against the biological response to expand the muscle and hence the sensation we have something stuck in our throat.”

110820 — Distance

It’s 1.53 am and I’m sitting alone in the dark skypeing with Anna. She’s temporarily left Cali for Cambridge and In two weeks she’ll be on her way to visit me in Sweden. We reminisce of “old” yet new times. In the background a 90’s Steven Segal movie is filling up the TV-screen. He punches and screams as Anna and I giggle and gossip. Her giggle through the black computer speakers makes me think of friendship. How far away still can be close. It’s funny how you sometimes can feel closer to people who are on the other side of the world than people who might be sitting right next to you. How the spacial concept of distance differ from the emotional concept.

110705 — Att vara hemma.

Jag är hemma. Jag har landat. Jag kan med säkerhet säga att jag har kommit tillbaka till Sverige. Känslan är total förvirring. Det är som att kastas ut ur en obekymrad surrealistisk verklighet med champagne och kärlek till en verklighet där jag nu snabbt måste hitta nytt jobb och ny bostad. Jag försöker att grunda mig på svensk mark. Hade inte förväntat mig att omställningen skulle vara så krävande. Min hjärna går på högvarv och jag har av någon anledning upphört att sova. Vilket man kan tycka borde ge mig mer produktiv tid, men icke, jag sitter mest på balkongen och tänker. Flydde ensamheten ett tag med en terapeutisk visit hos vänner i Stockholm. Drack champagne på ett pendeltåg i förorten, fläderfizz på spymlan och rosé längst vattnet.

Igår natt kom jag tillbaka till Helsingborg, strax ska jag ge mig ut på en tanke-rensande kort joggingtur och sedan söka lite fler jobb. Att göra praktiska saker håller den känslomässiga förvirringen borta. Jag är glad, men ändå ledsen, men ändå lycklig fast jag tror att jag är lite sorgsen. Det får mig att minnas den gången när jag och Helena satt i minivanen på väg hem från avskedsmiddagen med triathlon-teamet och vi grät så mycket att vi inte kunde låta blir att skratta och då började vi gråta igen samtidigt som vi skrattade. (Till höger om oss vid ett rödljus stannade en polis och kollade på oss med stora ögon.) Eller den gången i Las Vegas när jag och Sif satt i baksätet på Alex cabriolet, solen sken och vinden grep tag i håret och vi körde ner för the strip med musiken på högsta nivå. Jag var så bakfull att min kropp inte ville annat än somna, precis så som jag satt, men min hjärna gick på högvarv och jag mådde så dåligt men var så lycklig. En slags udda emotionell dikotomi. Sif kallade mig känslomässigt bipolär. Kanske är det så.

101222 – “Chop chop square”

Went to Dira souk, right next to “Chop chop square” – filled with life and death. Today, children playing, women covered by blackness gossiping, lauging. Tomorrow? Execution. Enforcing of Sharia laws by decapitating or stoning. The contrast within this country amazes me. Women in black, men in white. Death one day and life another. The sereness that exsist in this noicy and busy town. I’m left speechless.

101102 – An ordinary night in room 301A

Keeping my new rule.

It’s night. 02.10. The house is quiet. All that can be heard it the sound of frenetic typing from room 301A. Occasionally distracted by music escaping the frat-party next door. Or shouts from the Rosa Parks house, located across the narrow walkway. Or by gossip whispered between the two night-owls sitting back to back, in front of copies of exact same desks and computers. It’s hot, inside, outside. We are both studying. In the middle of the night – as usual. “Oh, my God, he is so stupid”, Jean shouts, interrupting my train of thought. Back to reading legal documents, intertwining analysis of Jeans love-life and writing on a non-fictional story for another class, at the same time trying to portray my reality here. In five hours I have a swim practice, at the break of dawn. We will probably stay up for another hour or two, when the computers turn off, study-mode is deactivated and life-philosophical mode is turned on. In the dark, hot night, we lay in copies of the exact same bed, in opposite ends of the room, trying to figure out what to do next. Then I’m going to fall asleep, Jean still awake, processing our abstract conversations. Then when I wake up at 6.30 to change into my swimsuit and walk to practice she will already be gone. We’ll spend the day separated. Then night will fall, once again, and we’ll rendezvous in room 301A for our nightly study and discussion sessions. Just as we do, every night.

100915 – … reinventing myself.

So. For those who don’t know I am actually an American, and since I’ve now officially left Sweden for the US and Cali, there’s no longer a need for me to write in Swedish. The entire idea with this transition, reinventing myself as a US citizen living in the US (of course not leaving my Swedish persona behind), is to perfect my written and spoken English. English is my mother tongue, however I do not feel as fluent and as comfortable working in English as in Swedish. So, to challenge myself I will from the moment blog in English. Bear in mind though, that I haven’t been practicing my written English for years, grammatical errors will occur. Gosh. This feels – strange.

100909 – Det går bra nu.

Det börjar kännas bättre. Genomgick en smärre kris igår. Fick byta min gigantiska resväska, den var tydligen “oversized”. Roligt historia som jag kommer att återberätta många gånger över mycket vin. Nu sitter jag hemma i soffan. Har packat upp alla kläder, insett att allt inte kommer att få följa med. Hamnat i någon slags överdrivet laid-back mood. Lyssnar på Lou Reed och låter soul, smörsång och sexig lyrik ta mig med på äventyr. Ingenting går som det ska. Men det gör ingenting. Jag bryr mig inte längre. Det går bra nu. På måndag åker jag.

“Hey Sugar, take a walk on the wild side,
Said hey honey, take a walk on the wild side.
And the coloured girls go, doo dodoo”