Sådär när jag sitter avundsjuk och självframkallat miserabel tänker jag på stunder där bara varandet varit fantastiskt. Där inte en enda sekund slösades på ångestladdade reflektioner utan varje moment flöt samman i extas. Helena lyckades fånga ett sådant där ögonblick på Coachella.
Jag är hemma. Jag har landat. Jag kan med säkerhet säga att jag har kommit tillbaka till Sverige. Känslan är total förvirring. Det är som att kastas ut ur en obekymrad surrealistisk verklighet med champagne och kärlek till en verklighet där jag nu snabbt måste hitta nytt jobb och ny bostad. Jag försöker att grunda mig på svensk mark. Hade inte förväntat mig att omställningen skulle vara så krävande. Min hjärna går på högvarv och jag har av någon anledning upphört att sova. Vilket man kan tycka borde ge mig mer produktiv tid, men icke, jag sitter mest på balkongen och tänker. Flydde ensamheten ett tag med en terapeutisk visit hos vänner i Stockholm. Drack champagne på ett pendeltåg i förorten, fläderfizz på spymlan och rosé längst vattnet.
Igår natt kom jag tillbaka till Helsingborg, strax ska jag ge mig ut på en tanke-rensande kort joggingtur och sedan söka lite fler jobb. Att göra praktiska saker håller den känslomässiga förvirringen borta. Jag är glad, men ändå ledsen, men ändå lycklig fast jag tror att jag är lite sorgsen. Det får mig att minnas den gången när jag och Helena satt i minivanen på väg hem från avskedsmiddagen med triathlon-teamet och vi grät så mycket att vi inte kunde låta blir att skratta och då började vi gråta igen samtidigt som vi skrattade. (Till höger om oss vid ett rödljus stannade en polis och kollade på oss med stora ögon.) Eller den gången i Las Vegas när jag och Sif satt i baksätet på Alex cabriolet, solen sken och vinden grep tag i håret och vi körde ner för the strip med musiken på högsta nivå. Jag var så bakfull att min kropp inte ville annat än somna, precis så som jag satt, men min hjärna gick på högvarv och jag mådde så dåligt men var så lycklig. En slags udda emotionell dikotomi. Sif kallade mig känslomässigt bipolär. Kanske är det så.
…I came back Monday but have been unable to fully grasp my experiences until now. It was majestic. I saw, Afrojack, Cee-Lo Green, Kings of Leon, Robyn, The Black Keys, Bloody Beatroots, Duck Sauce, Jack Beats, Kaney West, Nas/Damian Marley, Ratatat, The Strokes, Tinie Tempah, Trentemöller, Two Door Cinema Club, The Tallest Man on Earth, Steve Angello, Mumford and Sons, Laidback Luke, Chuckie, Empire of the Sun, Arcaide Fire, Animal Collective. It was insane, I can’t find the vocabulary to describe what I experienced. Enough said. Hopefully I’ll soon get some pictures from Josefin (I wasn’t allowed to bring my camera inside the venue) and then I might be able to show you.
Spending the last days with my mom in LA. Yesterday we hung out in Santa Monica and Venice. I’m not a big fan of Venice at all. It’s crowded and dirty and there are way too many tourist for my taste. But it was fun still, my mom hung out in Venice 30 years ago, and hearing her stories was interesting. Then we headed back to the hotel, and lazy as we sometimes are, ordered take-out indian to our room. Such a fab idea that I’ve never thought of before. Why order stale and expensive room-service when you can have delicious, way cheaper other food delivered right to your door! Today, I decided to digress form my paper writing and we decided to venture out to Manhattan beach. Much nicer than beaches up north. I introduced mom to Free people and we both bought some lovely dresses. You can never have to many dresses living in SoCal. Then we headed to Vons to buy some strawberries and randomly ran into my lovely housemate Marie! She then invited us back to her dad’s incredible beach house and we got to plan a little for Coachella. Only 33 days left now!
Vaknar upp på en ö i pacific ocean. Är språkskadad och pratar bara goja. Försöker skriva pacific men blir rättat till pacifistiska. Jag har aldrig mött ett hav som medvetet tagit avstånd från våld. Men orden ligger vackert i mun — pacifistiska havet. På vägen hit såg jag ett stim delfiner, fantastiskt vackert. Säkert över hundra som simmade längst båten och sjöng. Folk frågade om jag hörde, jag nickade och ljög, hörde bara båtmotorer och klickande kameror. Strunt samma, jag föreställde mig ljudet från Dolphins and Whales, natural sounds, på spotify. Sedan fantiserade jag in lite Enya för att få dramatisk effekt. Då blev skönheten närmast överväldigande.
Nu sitter jag i hotellsäng och tuggar scones, har nyss legat på “soldäck” med utsikt över bukten och had a nice chat with a previous book-store owner from Boulder Colorado. “I don’t write my own books,” he said, “my taste exceeded my knowledge long time ago.”
Så här fin är min mor.
Ja, jag bytade nyss språk mitt i en mening. Men så är det nu. Jag tänker i kaos, chaos. På både engelska och svenska samtidigt och ibland blir resultatet en härlig mix. Som när jag textar Helena för att det är dålig singnal på phonen och frågar om hon vill runna till albertsons och handla lite stuff.
Min morfar påminde mig om att jag inte uppdaterat här på ett tag. På sex hela dagar. Okej, tänkte jag och skriver till honom. (Hej morfar). Vädret får mig på dåligt humör. Blåsten. Jag klarar inte av blåsten. Jag blåser bort. Det är fortfarande sommar intalar jag mig själv. Men det går rykten om att det bara är 17 grader varmt och att hösten redan gjort intåg. Tråkigt. Men ändå, vad bryr jag mig. Om 21 dagar, eller 504 timmar, eller 30240 minuter, eller 1814400 sekunder åker jag över Atlanten. (Hashtag internetskryt)
Förövrigt lever jag sommarliv igen. Min mor har kommit hem från Grönland. Vi gör morgonyoga, simmar utomhus i pool, äter pannkakor. Om 35 dagar åker jag. I går fick jag en ny resväska av mamma. Jag är lite smått kär i den redan. Den är gigantiskt stor. Jag har hört att mantrat i USA är “the bigger the better”, i så fall, är min väska bäst. Jag skulle nog kunna packa ner en människa faktiskt. Tankarna kring min förestående usa-vistelse blir fler varje dag. Hur ska jag överleva i detta konservativa, religiösa, superytliga land? Om jag verkligen vill kanske jag kan gömma mig i min väska när jag behöver andrum.
Irina Bernebring Journiette 