Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Tag: livet

120204–Makambo!

So many great songs seem to revolve about this expression! Apparently it’s supposed to mean problem. But my mind is filled with nothing but simplicity and joy. There is something absolutely magical about dancing around a small living room in Riyadh, listening to African music, just finished reading a chapter on Salafism in Yemen, and trying to figure out were in the world to go next. As tradition the summer will be spent in Sweden. But then who knows? Had a quick conversation with mama on Skype about the endless possibilities in life. On another note this weekend turned our to be another great weekend in the Kingdom. Went on a quick trip “around the world” last Thursday and spent the night in France before heading to Denmark for a kvasi-afterparty and then falling asleep back home in Sweden. Sleep is something that I’ll soon find myself lacking here. But who can complain about the intensity of life?

Advertisements

120131–Vin!

Kom nyss hem från middag i ambassadörsresidenset. Tyckte vinet smakade allt för gott och blev salongsberusad med ambassadören som bordsherre. Lyckades dock hålla minen och avhandlade ämne om allt från politisk och humanitär situation i Yemen, via kulturuttryck i betongdjungel till exempel på palindrom. Snubblar i säng och ser fram emot helg imorgon. Ma’salama för danskarna på onsdag och sedan party på franska ambassaden på torsdag.

110705 — Alltingets dubbelhet: När något är så jävla dåligt men ändå så jävla bra.

Antione och Sif utanför ett sliskigt motell i Las Vegas. Mitt tidigare inlägg fick mig att minnas denna stund. Vi satt alla brutna och härjade utanför vårt motell. Saker och ting hade verkligen inte gått som vi planerade. För mycket 151 och sorg, men ändå satt vi där, även om vi var brutna och härjade var vi lyckliga. Där satt vi i ovisshet, vi visste inte att saker skulle bli så mycket bättre bara några timmar senare. Att allt skulle lösa sig, som det alltid gör. Några dagar senare när vi var på väg hem inträffade än annan lågpunkt som var en höjdpunkt.

Vi kör i hettan från Nevada mot Kalifornien. Vi har ännu inte passerat Barstow. Vi tar en avfart rakt ut i öknen och stannar vid en övergiven truckstop. Jag och Sif lämnar pojkarna vid bilen och vandrar ut i ödemarken och gömmer oss bakom en övergiven restaurang. Någon gång har där pågått ett byggprojekt, där är stålvajrar, sandiga tegelstenar och cementbaljor över allt. Någon gång har någon bott i en förfallen husvagn på baksidan. I mitten av en gräsplätt som inte längre är en gräsplätt står en ljusrosa toalett. Ljuder av en platspåse som slår i vinden hörs i närheten, i bakgrunden hörs trafiken från motorvägen som skär igenom öken. Jag lutar mig mot ett staget och kräks, värmen, bakfylla och en liter varm mjölk är en sämre kombination än jag trott. Sif klättrar in bakom en buske och kissar. Den sandiga vinden griper tag i hennes långa blonda hår när hon reser sig upp och tänder en cigarett. Våra ögon möts och vi bryter ut i skratt. “We are awsome,” säger jag ut i ökenhettan innan vi snubblar över stålvajrar och tegelstenar på väg tillbaka till bilen. Senare satt vi och viskade i bilen om vårt moment, att något så smutsigt kunde innebära sådan simpel eufori.

110705 — Att vara hemma.

Jag är hemma. Jag har landat. Jag kan med säkerhet säga att jag har kommit tillbaka till Sverige. Känslan är total förvirring. Det är som att kastas ut ur en obekymrad surrealistisk verklighet med champagne och kärlek till en verklighet där jag nu snabbt måste hitta nytt jobb och ny bostad. Jag försöker att grunda mig på svensk mark. Hade inte förväntat mig att omställningen skulle vara så krävande. Min hjärna går på högvarv och jag har av någon anledning upphört att sova. Vilket man kan tycka borde ge mig mer produktiv tid, men icke, jag sitter mest på balkongen och tänker. Flydde ensamheten ett tag med en terapeutisk visit hos vänner i Stockholm. Drack champagne på ett pendeltåg i förorten, fläderfizz på spymlan och rosé längst vattnet.

Igår natt kom jag tillbaka till Helsingborg, strax ska jag ge mig ut på en tanke-rensande kort joggingtur och sedan söka lite fler jobb. Att göra praktiska saker håller den känslomässiga förvirringen borta. Jag är glad, men ändå ledsen, men ändå lycklig fast jag tror att jag är lite sorgsen. Det får mig att minnas den gången när jag och Helena satt i minivanen på väg hem från avskedsmiddagen med triathlon-teamet och vi grät så mycket att vi inte kunde låta blir att skratta och då började vi gråta igen samtidigt som vi skrattade. (Till höger om oss vid ett rödljus stannade en polis och kollade på oss med stora ögon.) Eller den gången i Las Vegas när jag och Sif satt i baksätet på Alex cabriolet, solen sken och vinden grep tag i håret och vi körde ner för the strip med musiken på högsta nivå. Jag var så bakfull att min kropp inte ville annat än somna, precis så som jag satt, men min hjärna gick på högvarv och jag mådde så dåligt men var så lycklig. En slags udda emotionell dikotomi. Sif kallade mig känslomässigt bipolär. Kanske är det så.

100628 – Tankar om mina poetiska ambitioner

Jag vet inte varför jag har så mycket tankar idag. Som om något har hänt. Som om tystnaden jag omger mig med i min privata sfär får tankeverksamheten att bubbla över. Kan inte kontrollera vad som smyger sig på.

Grävde i lådor och fann cd-skrivor och disketter med splittrade gamla tankar. Disketter som innehåller ovärderlig och oåtkomlig information. Konstigt. 2003 skrev jag poesi om kärleken, lyckligt ovetande om vilken smärta som kan födas ur ett krossat hjärta. 2004 skrev jag mörkt om sårade själar och ensamhetens högborg. Läste Boye och försökte förstå vad som gjorde som ont med de bristande knopparna. Övergick sakta men säkert till Majakovskij lät döden, och kampen för livet vara ständigt närvarande. Växte upp med ett Kafka-förakt, läste stolt Kapitalet, erkände mig själv som en del av kapitalet men föraktade materialismen och skrev arga texter om min egen konsumtion och västvärldens kulturimperialism. 2006 var jag djurisk och undermedvetet ilsken, skrev om människohundar och djävulens påfund. Skrev skoluppgifter om människans intrikata förhållande till gott och ont. Konstaterade att kärleken i grund och botten var en egoistisk handling. “Man älskar bara andra för att bli älskad själv”. Sedan tystnade jag. Det finns sparat sporadiska ilske-utbrott, utskrivna aggressioner och raserier, sorg.

Idag när jag läser förvånas jag av att svärtan fortfarande är så närvarande. Som att jag bara kan producera någon slags försök till poesi när jag grävt ner mig i mitt mörkaste tillstånd och letar efter luft. Det är konstigt, det där. Jag, som är så lycklig. Jag skriver så olyckligt. Om ond, bråd, död, om krigarhjärtan och döende ögonblick.