110705 — Att vara hemma.

by Irina Bernebring Journiette

Jag är hemma. Jag har landat. Jag kan med säkerhet säga att jag har kommit tillbaka till Sverige. Känslan är total förvirring. Det är som att kastas ut ur en obekymrad surrealistisk verklighet med champagne och kärlek till en verklighet där jag nu snabbt måste hitta nytt jobb och ny bostad. Jag försöker att grunda mig på svensk mark. Hade inte förväntat mig att omställningen skulle vara så krävande. Min hjärna går på högvarv och jag har av någon anledning upphört att sova. Vilket man kan tycka borde ge mig mer produktiv tid, men icke, jag sitter mest på balkongen och tänker. Flydde ensamheten ett tag med en terapeutisk visit hos vänner i Stockholm. Drack champagne på ett pendeltåg i förorten, fläderfizz på spymlan och rosé längst vattnet.

Igår natt kom jag tillbaka till Helsingborg, strax ska jag ge mig ut på en tanke-rensande kort joggingtur och sedan söka lite fler jobb. Att göra praktiska saker håller den känslomässiga förvirringen borta. Jag är glad, men ändå ledsen, men ändå lycklig fast jag tror att jag är lite sorgsen. Det får mig att minnas den gången när jag och Helena satt i minivanen på väg hem från avskedsmiddagen med triathlon-teamet och vi grät så mycket att vi inte kunde låta blir att skratta och då började vi gråta igen samtidigt som vi skrattade. (Till höger om oss vid ett rödljus stannade en polis och kollade på oss med stora ögon.) Eller den gången i Las Vegas när jag och Sif satt i baksätet på Alex cabriolet, solen sken och vinden grep tag i håret och vi körde ner för the strip med musiken på högsta nivå. Jag var så bakfull att min kropp inte ville annat än somna, precis så som jag satt, men min hjärna gick på högvarv och jag mådde så dåligt men var så lycklig. En slags udda emotionell dikotomi. Sif kallade mig känslomässigt bipolär. Kanske är det så.

Advertisements