Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Tag: resa

111126 — “Ohh man, we’re in Oman”

Tomorrow is my birthday and me and my beautiful mom are sitting at our B&B by the beach in Muscat, Oman. The surprise-trip I got as my present. So far this trip has been nothing but relaxing. We’ve hung out at the beach, snuk into the luxury hotel next to us, indulged in arabian food, strolled around in the old souks. But. Today, all of that is going to change. Today the adventure part of this trip begins. One part of the trip, the four day tour starting Thursday, that we have hired a 4×4 and driver for, that goes into the desert and up into the mountains, camping beneth the stars and exploring the old Oman, I was a part in planning.

The other part on the other hand that apperantly starts in about nine hours I did not have a clue about until this morning when my mom accidentally slipped before biting down on her lip: “I don’t know if I will need to check this bag,” she said before turning and looking at me, joyful panic in her eyes. Did I hear that? Yes. What does that mean? No idea. Well. Now I needed to pack too I guessed. She lauged. “Well, that you needed to know eventually,” she said. “Your passport,” she added. Sure. I already got it. Then, from her side, another slip. “I hope we can re-enter with the same Visa.” She bit down again. Did I hear that? I pretented not to. We are going on a plane apperantly. Where? No idea. Somewhere outside Oman. She’s still keeping the secret. And here I thought the surprise was the trip to Oman. No, now there is a surprise in the surprise. My mom is going Inception on me. I can’t wait to see where I wake up tomorrow.

Advertisement

100906 – Dagar som flyter förbi

Det kändes som att det var måndag nyss. En vecka har flutit förbi obemärkt. Om en vecka åker jag. Jag tänker inte på annat. Telefonen ringer men jag glömmer att svara. Är upptagen med att försöka greppa det faktum att jag snart lämnar min lägenhet och mina vänner bakom mig. Jag upprepar det som tycks vara mitt mantra: spännande men läskigt. I min verklighet så nära sammanbundna. Fan. Jag hatar ju USA. Nu ska jag bo där. Vänner från NY frågar hur jag ska överleva på västkusten. Mina fördomar blir värre och värre för varje dag. “Alla knarkar i USA”, berättar pappa, “Bara bimbos på västkusten” säger Sam och skrattar. Konstiga släktingar skickar konstiga välkomnande mejl. Vad har jag gett mig in på? Är i alla fall lycklig över att äventyret börjar med några dagar i en av mina favoritstäder. Ska upptäcka mysiga gallerier, hitta vackra tillskott till garderoben och njuta av tillvaron.

100831 – Dåtid. Nutid. Framtid.

Jag lever inte i nutiden. Delar med mig av bilder från dåtiden — minnen från Burma och längtar till framtiden. 14 dagar kvar.

100825 – Livet går vidare

Min morfar påminde mig om att jag inte uppdaterat här på ett tag. På sex hela dagar. Okej, tänkte jag och skriver till honom. (Hej morfar). Vädret får mig på dåligt humör. Blåsten. Jag klarar inte av blåsten. Jag blåser bort. Det är fortfarande sommar intalar jag mig själv. Men det går rykten om att det bara är 17 grader varmt och att hösten redan gjort intåg. Tråkigt. Men ändå, vad bryr jag mig. Om 21 dagar, eller 504 timmar, eller 30240 minuter, eller 1814400 sekunder åker jag över Atlanten. (Hashtag internetskryt)

100808 – Regn

Det har ösregnat här hela dagen, tunga droppar utan avbrott. Jag håller mig inne. Skriver packningslistor. Snart bär det av till Irvine/Los Angeles. Där regnar det nästan aldrig. Jag kommer att sakna regnet. Sakna min soffa. Sakna min balkong. Sakna vinkvällar med vänner. Jag börjar äntligen förstå att jag snart åker. Det är skrämmande, lite läskigt. Men samtidigt ser jag fram emot de nya äventyr och utmaningar som väntar.