Irina Bernebring Journiette

Antione och Sif utanför ett sliskigt motell i Las Vegas. Mitt tidigare inlägg fick mig att minnas denna stund. Vi satt alla brutna och härjade utanför vårt motell. Saker och ting hade verkligen inte gått som vi planerade. För mycket 151 och sorg, men ändå satt vi där, även om vi var brutna och härjade var vi lyckliga. Där satt vi i ovisshet, vi visste inte att saker skulle bli så mycket bättre bara några timmar senare. Att allt skulle lösa sig, som det alltid gör. Några dagar senare när vi var på väg hem inträffade än annan lågpunkt som var en höjdpunkt.

Vi kör i hettan från Nevada mot Kalifornien. Vi har ännu inte passerat Barstow. Vi tar en avfart rakt ut i öknen och stannar vid en övergiven truckstop. Jag och Sif lämnar pojkarna vid bilen och vandrar ut i ödemarken och gömmer oss bakom en övergiven restaurang. Någon gång har där pågått ett byggprojekt, där är stålvajrar, sandiga tegelstenar och cementbaljor över allt. Någon gång har någon bott i en förfallen husvagn på baksidan. I mitten av en gräsplätt som inte längre är en gräsplätt står en ljusrosa toalett. Ljuder av en platspåse som slår i vinden hörs i närheten, i bakgrunden hörs trafiken från motorvägen som skär igenom öken. Jag lutar mig mot ett staget och kräks, värmen, bakfylla och en liter varm mjölk är en sämre kombination än jag trott. Sif klättrar in bakom en buske och kissar. Den sandiga vinden griper tag i hennes långa blonda hår när hon reser sig upp och tänder en cigarett. Våra ögon möts och vi bryter ut i skratt. “We are awsome,” säger jag ut i ökenhettan innan vi snubblar över stålvajrar och tegelstenar på väg tillbaka till bilen. Senare satt vi och viskade i bilen om vårt moment, att något så smutsigt kunde innebära sådan simpel eufori.