Irina Bernebring Journiette

Jag tror det är ensamheten som jag tycker är mest påfallande med att vara hemma. I över nio månader bodde jag med 32 andra, jag behövde aldrig vara ensam (om jag inte ville förstås). Nu känns ensamheten påtvingad, ofrivillig. Herregud, jag har inte ens en telefon just nu. De två timmar när mörkret är som djupast kryper den sig på. Även om 80m2 är litet, ekar andetagen tomt längst tavelprydda väggar. Tre dystra kvinnor, avbildade av samma konstnär men unika, har vänt bort blicken från det ensamma jag som sitter och knappar högljutt, ännu ett ljud som hörs mer än det borde tack vare tomheten. Jag undrar om kvinnorna, vilka de var, om de någon gång fanns i verkligheten eller bara existerade i den kreativa skaparens egna sinne. Jag undrar varför de tittar bort, vad de är som finns framför dem som de väljer att inte se. En tittar bort och ner, en tycks sakta sluta ögonen, den tredje, den starka i rött och svart, är den enda som aktivt höjer blicken, men inte mot konstnären, mot något i periferin. Ibland undrar jag om kvinnor är mer ensamma än män?