Irina Bernebring Journiette

Tårar känns aldrig lika flyktiga som regndroppar. De väter kinderna på ett annat sätt. Lämnar djupare spår längst nyfuktade kinder. Idag tänkte jag på gråtandet och på den skrikande, pulserande känslan–klumpen i halsen som ibland gör sig påmind. Efter några timmar med självordinerad musikterapi och googlande (jag är fast besluten om att svaren på de flesta livets gåtor finns i sökjätten–deus ex machina?–löser olösliga problem) fann jag ett svar. Inte en abstrakt och filosofiskt reflektion med ett konkret och vetenskapligt bevisad teori. Klumpen i halsen finns på riktigt. När vi upplever starka känslor, som ett behov av att gråta försätts kroppen i stress. Det handlar om något med det autonomiska nerv systemet. Stressen får nervsystemet att öka syreintaget och sockerhalten i musklerna för att kunna hantera den situation kroppen antar att vi ställs inför. När vi då försöker att förtrycka vår initiala reaktion, gråten, hindrar vi indirekt det ökade syreupptaget. Resultatet blir en kamp mellan kropp och sinne.

“There occurs a battle between these opposing forces to expand and contract the glottis at the same time, hence causing the ‘tightness’ we feel in our throat. The ‘lump’ in your throat is largely the same thing. When we try to swallow, we have to constrict our glottis, going against the biological response to expand the muscle and hence the sensation we have something stuck in our throat.”