Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Month: September, 2011

110915 — Och den kvinnliga galenskapen.

Det här med att vara galen är något som jag tänker på ibland. Någon gång då och då när jag berättar om äventyr för folk lägger någon lite förbarmande en hand på min arm och utbrister glatt: “Du är ju galen.” Jaha, brukar jag tänka. Kanske är jag det. “Tokig,” som det står i akademiens ordlista. Oftast antar jag att de faktiskt inte menar att jag är galen, eller spritt språngande knäpp. Kanske lite “crazy,” så där som det är häftigt att vara. När man beslutar sig för att vara spontan och lite vild, så där på gränsen till oansvarig, fast på ett väldigt svenskt och ordentligt sätt.

Men sedan ibland blir galenskapen lite mera jobbig. När man är “galen” på det där “kvinnliga sättet.” När man är “överkänslig” eller “överdriver”. När man bara är så där lite “fööör” mycket helt enkelt. Känner, tycker eller tänker “för” mycket.

“You’re so sensitive. You’re so emotional. You’re defensive. You’re overreacting. Calm down. Relax. Stop freaking out! You’re crazy! I was just joking, don’t you have a sense of humor? You’re so dramatic. Just get over it already! — Sound familiar? If you’re a woman, it probably does.” Skriver Yashar Ali i ett blogginlägg om den kvinnliga galenskapen. Sedan argumenterar han skarpt hur den kvinnliga galenskapen är ett påfund för emotionell manipulation. Jag läser med ögon stora som tefat och minns hur jag alltid dras med skammen, skuldkänslan för att jag varit just sådär lite galen, för att jag “överreagerat.” Men nä, aldrig mer. Att jag reagerar betyder inte att jag överreagerar. Att jag är känslig betyder inte att jag är överkänslig.

110914–Ord.

Om man säger att man är en globetrotter kan man då säga att man “trottrar” när man är på resande fot?

110914 — Minnen från Coachella

Sådär när jag sitter avundsjuk och självframkallat miserabel tänker jag på stunder där bara varandet varit fantastiskt. Där inte en enda sekund slösades på ångestladdade reflektioner utan varje moment flöt samman i extas. Helena lyckades fånga ett sådant där ögonblick på Coachella.

110914 — Och avundsjukan.

Jag har fått lära mig att det är fel att vara avundsjuk. Man ska inte avundas andra. Det är tydligen inte okej. Avund ska vara ont och negativt. Bibeln säger att avund, det är till och med roten till ALLT ont, Chaucer kallar det den svåraste synden av alla och psykoterapeuter laget runt tycks vara överens om att avund är ett hinder för kvinnor att det är därför vi fortfarande inte är jämställda med männen–“vi håller ju oss själva tillbaka!” Självklart! Men nu sitter jag i vilket fall som helst är och är avundsjuk. Och jag tror knappast att jag är det minsta ond för det. Jag känner mig faktiskt ganska god faktiskt. Och jag tror inte heller att jag hindrar några andra kvinnor när jag sitter här i min säng, mitt i natten, och låter avundsjukan växa i takt med att jag lurkar runt på Facebook. Jag tror snarare att avundsjukan blir stimulerande och inspirerande. “Kan han, kan jag och då jäklar ska jag.” (Märk väl att jag sa han och inte hon.)

110908–Back to school.

Classes have started. Online lectures in Communication for Development. How exciting! I’m combining a one year master in communication with a two year master in Theology: Peace and Conflict-studies. Right now I’m deciding on the topic for my first essay about Social Movements and media organizations. At the same time I’m scheduling my fall semester. I’m taking a break from Sweden and will be heading over to LND for a few days and then I’m heading east to Riga to participate in an interesting workshop about being a social entrepreneur.