Irina Bernebring Journiette

Det här med att vara galen är något som jag tänker på ibland. Någon gång då och då när jag berättar om äventyr för folk lägger någon lite förbarmande en hand på min arm och utbrister glatt: “Du är ju galen.” Jaha, brukar jag tänka. Kanske är jag det. “Tokig,” som det står i akademiens ordlista. Oftast antar jag att de faktiskt inte menar att jag är galen, eller spritt språngande knäpp. Kanske lite “crazy,” så där som det är häftigt att vara. När man beslutar sig för att vara spontan och lite vild, så där på gränsen till oansvarig, fast på ett väldigt svenskt och ordentligt sätt.

Men sedan ibland blir galenskapen lite mera jobbig. När man är “galen” på det där “kvinnliga sättet.” När man är “överkänslig” eller “överdriver”. När man bara är så där lite “fööör” mycket helt enkelt. Känner, tycker eller tänker “för” mycket.

“You’re so sensitive. You’re so emotional. You’re defensive. You’re overreacting. Calm down. Relax. Stop freaking out! You’re crazy! I was just joking, don’t you have a sense of humor? You’re so dramatic. Just get over it already! — Sound familiar? If you’re a woman, it probably does.” Skriver Yashar Ali i ett blogginlägg om den kvinnliga galenskapen. Sedan argumenterar han skarpt hur den kvinnliga galenskapen är ett påfund för emotionell manipulation. Jag läser med ögon stora som tefat och minns hur jag alltid dras med skammen, skuldkänslan för att jag varit just sådär lite galen, för att jag “överreagerat.” Men nä, aldrig mer. Att jag reagerar betyder inte att jag överreagerar. Att jag är känslig betyder inte att jag är överkänslig.