Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Month: July, 2011

110711 — Göteborg

Kom tillbaka igår natt från en härlig helg i Göteborg. Stapplade av en buss fredag förmiddag in i famnen på en underbar Helena. Spenderade kvällen med att skratta åt “Det sjunde inseglet”. På lördag morgon spenderade vi dagen i Marstrand och såg Stena Match Cup med vänner innan det var dags att hämta upp Helenas och Josefines Florida/Costa Rica-väninna Christa från Landvetter. Med blomsterkrans och Sverigeflaggor välkomnade vi henne innan vi mötte upp Jacqueline (från Coachella) och Josefins väninna Lovisa inne i city. Så härligt galet att sex människor som träffats på helt random ställen runt om i världen kan mötas upp för en vild festkväll. På morgonen låg vi och drog oss i Jacquelines lägenhet i Vasa-stan innan vi tog oss ut till Näset och mötte upp med två härliga Göteborgs-tjejer för picknick, sommarmys och flams bland klipporna. En underbart somrig helg helt enkelt, när livet är okomplicerat, impulsivt och helt fantastiskt.

Advertisements

110707 — Memories of Coachella.

Me and Marie at Coachella!

It was the third and last day of Coachella. Helena wasn’t feeling well so she had decided to stay behind by the camping for now and was meeting up with a friend. We had decided to rendezvous later when Duck Sauce was playing in Sahara. I ventured off to hang out with Marie and her group of friends. In an alcohol and heat frenzied daze we made our way to the festival-area and stumbled around experiencing amazing music. Right after this picture was taken we fell into a tent in the middle (I can’t remember the name) where the performing artist used a high-pressure water hose to spray down the crowd. We pushed ourselves to the front, skidded around in the mud in front of the scene and got soaked, before we crawled out back into the sun. Ten minutes later the heat made us overheat again and we had to repeat the procedure.

110706 — Ensamheten som kommer smygande på natten.

Jag tror det är ensamheten som jag tycker är mest påfallande med att vara hemma. I över nio månader bodde jag med 32 andra, jag behövde aldrig vara ensam (om jag inte ville förstås). Nu känns ensamheten påtvingad, ofrivillig. Herregud, jag har inte ens en telefon just nu. De två timmar när mörkret är som djupast kryper den sig på. Även om 80m2 är litet, ekar andetagen tomt längst tavelprydda väggar. Tre dystra kvinnor, avbildade av samma konstnär men unika, har vänt bort blicken från det ensamma jag som sitter och knappar högljutt, ännu ett ljud som hörs mer än det borde tack vare tomheten. Jag undrar om kvinnorna, vilka de var, om de någon gång fanns i verkligheten eller bara existerade i den kreativa skaparens egna sinne. Jag undrar varför de tittar bort, vad de är som finns framför dem som de väljer att inte se. En tittar bort och ner, en tycks sakta sluta ögonen, den tredje, den starka i rött och svart, är den enda som aktivt höjer blicken, men inte mot konstnären, mot något i periferin. Ibland undrar jag om kvinnor är mer ensamma än män?

110705 — Alltingets dubbelhet: När något är så jävla dåligt men ändå så jävla bra.

Antione och Sif utanför ett sliskigt motell i Las Vegas. Mitt tidigare inlägg fick mig att minnas denna stund. Vi satt alla brutna och härjade utanför vårt motell. Saker och ting hade verkligen inte gått som vi planerade. För mycket 151 och sorg, men ändå satt vi där, även om vi var brutna och härjade var vi lyckliga. Där satt vi i ovisshet, vi visste inte att saker skulle bli så mycket bättre bara några timmar senare. Att allt skulle lösa sig, som det alltid gör. Några dagar senare när vi var på väg hem inträffade än annan lågpunkt som var en höjdpunkt.

Vi kör i hettan från Nevada mot Kalifornien. Vi har ännu inte passerat Barstow. Vi tar en avfart rakt ut i öknen och stannar vid en övergiven truckstop. Jag och Sif lämnar pojkarna vid bilen och vandrar ut i ödemarken och gömmer oss bakom en övergiven restaurang. Någon gång har där pågått ett byggprojekt, där är stålvajrar, sandiga tegelstenar och cementbaljor över allt. Någon gång har någon bott i en förfallen husvagn på baksidan. I mitten av en gräsplätt som inte längre är en gräsplätt står en ljusrosa toalett. Ljuder av en platspåse som slår i vinden hörs i närheten, i bakgrunden hörs trafiken från motorvägen som skär igenom öken. Jag lutar mig mot ett staget och kräks, värmen, bakfylla och en liter varm mjölk är en sämre kombination än jag trott. Sif klättrar in bakom en buske och kissar. Den sandiga vinden griper tag i hennes långa blonda hår när hon reser sig upp och tänder en cigarett. Våra ögon möts och vi bryter ut i skratt. “We are awsome,” säger jag ut i ökenhettan innan vi snubblar över stålvajrar och tegelstenar på väg tillbaka till bilen. Senare satt vi och viskade i bilen om vårt moment, att något så smutsigt kunde innebära sådan simpel eufori.

110705 — Att vara hemma.

Jag är hemma. Jag har landat. Jag kan med säkerhet säga att jag har kommit tillbaka till Sverige. Känslan är total förvirring. Det är som att kastas ut ur en obekymrad surrealistisk verklighet med champagne och kärlek till en verklighet där jag nu snabbt måste hitta nytt jobb och ny bostad. Jag försöker att grunda mig på svensk mark. Hade inte förväntat mig att omställningen skulle vara så krävande. Min hjärna går på högvarv och jag har av någon anledning upphört att sova. Vilket man kan tycka borde ge mig mer produktiv tid, men icke, jag sitter mest på balkongen och tänker. Flydde ensamheten ett tag med en terapeutisk visit hos vänner i Stockholm. Drack champagne på ett pendeltåg i förorten, fläderfizz på spymlan och rosé längst vattnet.

Igår natt kom jag tillbaka till Helsingborg, strax ska jag ge mig ut på en tanke-rensande kort joggingtur och sedan söka lite fler jobb. Att göra praktiska saker håller den känslomässiga förvirringen borta. Jag är glad, men ändå ledsen, men ändå lycklig fast jag tror att jag är lite sorgsen. Det får mig att minnas den gången när jag och Helena satt i minivanen på väg hem från avskedsmiddagen med triathlon-teamet och vi grät så mycket att vi inte kunde låta blir att skratta och då började vi gråta igen samtidigt som vi skrattade. (Till höger om oss vid ett rödljus stannade en polis och kollade på oss med stora ögon.) Eller den gången i Las Vegas när jag och Sif satt i baksätet på Alex cabriolet, solen sken och vinden grep tag i håret och vi körde ner för the strip med musiken på högsta nivå. Jag var så bakfull att min kropp inte ville annat än somna, precis så som jag satt, men min hjärna gick på högvarv och jag mådde så dåligt men var så lycklig. En slags udda emotionell dikotomi. Sif kallade mig känslomässigt bipolär. Kanske är det så.