Irina Bernebring Journiette

Kom tillbaka igår natt från en härlig helg i Göteborg. Stapplade av en buss fredag förmiddag in i famnen på en underbar Helena. Spenderade kvällen med att skratta åt “Det sjunde inseglet”. På lördag morgon spenderade vi dagen i Marstrand och såg Stena Match Cup med vänner innan det var dags att hämta upp Helenas och Josefines Florida/Costa Rica-väninna Christa från Landvetter. Med blomsterkrans och Sverigeflaggor välkomnade vi henne innan vi mötte upp Jacqueline (från Coachella) och Josefins väninna Lovisa inne i city. Så härligt galet att sex människor som träffats på helt random ställen runt om i världen kan mötas upp för en vild festkväll. På morgonen låg vi och drog oss i Jacquelines lägenhet i Vasa-stan innan vi tog oss ut till Näset och mötte upp med två härliga Göteborgs-tjejer för picknick, sommarmys och flams bland klipporna. En underbart somrig helg helt enkelt, när livet är okomplicerat, impulsivt och helt fantastiskt.

It was the third and last day of Coachella. Helena wasn’t feeling well so she had decided to stay behind by the camping for now and was meeting up with a friend. We had decided to rendezvous later when Duck Sauce was playing in Sahara. I ventured off to hang out with Marie and her group of friends. In an alcohol and heat frenzied daze we made our way to the festival-area and stumbled around experiencing amazing music. Right after this picture was taken we fell into a tent in the middle (I can’t remember the name) where the performing artist used a high-pressure water hose to spray down the crowd. We pushed ourselves to the front, skidded around in the mud in front of the scene and got soaked, before we crawled out back into the sun. Ten minutes later the heat made us overheat again and we had to repeat the procedure.

Jag tror det är ensamheten som jag tycker är mest påfallande med att vara hemma. I över nio månader bodde jag med 32 andra, jag behövde aldrig vara ensam (om jag inte ville förstås). Nu känns ensamheten påtvingad, ofrivillig. Herregud, jag har inte ens en telefon just nu. De två timmar när mörkret är som djupast kryper den sig på. Även om 80m2 är litet, ekar andetagen tomt längst tavelprydda väggar. Tre dystra kvinnor, avbildade av samma konstnär men unika, har vänt bort blicken från det ensamma jag som sitter och knappar högljutt, ännu ett ljud som hörs mer än det borde tack vare tomheten. Jag undrar om kvinnorna, vilka de var, om de någon gång fanns i verkligheten eller bara existerade i den kreativa skaparens egna sinne. Jag undrar varför de tittar bort, vad de är som finns framför dem som de väljer att inte se. En tittar bort och ner, en tycks sakta sluta ögonen, den tredje, den starka i rött och svart, är den enda som aktivt höjer blicken, men inte mot konstnären, mot något i periferin. Ibland undrar jag om kvinnor är mer ensamma än män?