Irina Bernebring Journiette

Sitter här och har knåpat lite på en artikel. Ja, nu har verkligheten kommit ifatt. Och är det inte läskigt hur snabbt tiden går?

1988 – Mitt i mörkret hörs på Helsingborgs sjukhus, ett litet knyte ser dagens ljus.

1994 – Tiden går fortare än någon kan ana. Hon kan gå och cykla och stava sitt namn. Pennan är sylvass redan när hon börjar första klass.

2000 – Åå, millenium två. I sexan var hon ganska cool. Buffalo, Fucking Åmål, Spice-girls och kort-kort kjol. Första fyllan och hålan var helt rätt, ett riktigt jävla fjortis-sätt.

2003 – Nian, var en riktig pärs. Äldre pojkvänner, costa brava med klassen och en och annan olagligt inköpt bärs. Efter 9 långa år på Högasten, hon spatserade med sina nu långa ben. Hela vägen in till stan, där hon möte världens skönaste blonda brud, dom hängde på Bagatelle och fikade hela dan. Tyckte hon var världsvan.

2006 – Hon skrek högre än alla andra när studenten äntligen kom. Fy fan för dumma klasskamrater, packet, som hon och den blonda nu kallade dom. Hon visste precis vart hon var på väg, mot all seriositet. Packade det intellektuella bagaget och drog till Lunds Universitet.

2009 – Efter tre alldeles för korta år hon hemma igen bodde. Eller, efter 20 alldeles för korta år satt hon i soffan och glodde. Jaha, en termin kvar sen hade hon ingen aning om vad hon skulle göra härnäst. Det var inte så att livet inte var en fest. Men, hon bodde igen på samma ställe som 1994, allt för att slippa betala hyra. Egentligen är allting helt ok, men det är läskigt att veta att stabiliteten snart är slut, i magen gror en liten knut.