Irina Bernebring Journiette

I går skrev Linnea lite skämtsamt på msn:

Linnéa tusen fjärilar. – Min bror är också sån bråkig och inte röstar så då sa jag att sverigedemokraterna kommer vinna, och då skickar de dem honom till polen !

Det väckte genast intressanta tankegångar. Extremhögern är på frammarsch i Europa och i Sverige. Många applåderar och ser positivt på den nationalism som sprider sig som en brinnande eld. Nationalism och patriotism i all ära. Men själv är jag lite rädd. Tycker det är skrämmande. Vad händer med alla internationella, multikulturella blandningar som mig? Vi barn av vår tid, formade av en liberal flyktingpolitik, positiv arbetsinvandring och föräldrar som flummade jorden runt och förökade sig.

En styggelse är jag och mina jämlikar, en blandning av sådant som inte bör blandas. Det spritter lite i smilgroparna när jag tänker på all dum retorik. För vad är väl jag och alla andra härliga bladningar av olika nationaliteter, om inte ett underbart tecken på hur vi alla blivit kosmopoliter och hur vi sakta men säkert rör oss mot en enad värld.

Jag tror ändå inte jag bör vara rädd. Inte än i alla fall. Eller, bör jag?