Efter att ha nostalgi-trippat och läst igenom delar av min blogg kan jag konstatera att jag skriver mycket om hur svårt jag har för att skriva. En rolig reflektion i förhållande till det faktum att jag regelbundet påstår att jag aldrig lider av skrivkramp. Kanske är jag inte så självmedveten som jag vill hoppas.
Imorgon börjar jag att arbeta. På riktigt. Det känns konstigt men lite underbart. Det pirrar i magen och jag är nervös och kan inte sova. Filosoferar mig bort. Träffade en gammal väninna innan idag. Hon hade köpt hus. Det kändes väldigt vuxet.
Imorgon börjar jag att arbeta. Det borde också kännas vuxet. Men ändå känner jag mig så fruktansvärt ung och barnslig. Jag minns våra galna upptåg som barn. Jag minns hur vi dansade till Robyn i förskolan, hur vi drog ett första munbloss bakom en buske i högstadiet och hur vi slutade umgås på gymnasiet. Så nära, men ändå, så långt borta. Nu har hon köpt hus med sin sambo. Jag har flyttat in i mitt barndomsrum och sitter vaken, nervös, med kunskapskanalen som sällskap, inför första arbetsdagen på en arbetsplats jag inte trodde jag skulle arbeta på förrän jag var vuxen. Minst. Jag vill skylla nervositeten på min unga ålder, på min “o-vuxenhet”. Fortfarande lite i chock att jag redan har hamnat här. Inte redan väl? säger förnuftet och logiken och varje muskelfiber i min kropp drar ihop sig och kan inte förstå att jag redan har hamnat här. Det är läskigt.
Imorgon börjar jag att arbeta. På riktigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min nya verklighet. Jag har svårt att acceptera att jag tror att jag är vuxen nu. Att det är så här det känns att vara vuxen: som ett självmedvetet barn.
Och i sommar kommer jag att finnas på HDs redaktion i Ängelholm. Det känns fantastiskt roligt.
Tiden går fort. Allt för fort. Nu är jag hemma igen. Det känns som om jag aldrig har åkt. Som om väskan som står ouppackad i hallen tillhör någon annan. Imorgon ska jag bevaka Lundakarnevalen för Lundagård. Tillbaka till verkligheten.
Ar pa Gronland och utforskar och aventyrar. Folj henne pa http://ingelabernebring.wordpress.com/.
Tre timmar med buss. Den värsta sträckan, Santander – Barcelona: tio timmar, ligger fortfarande framför oss. Igår var vi framme hos vår nya host Daniel. Trevlig, men säger inte särskilt mycket. De tycks ha massor av “surfare” här. Så, jag och Josefin får tid för oss själva, tid att reflektera. Josefin pratar hela tiden om att resan har gått “såååå” fort, jag håller med. Fast själv har jag större problem med boendesituationen. Nu bor vi i ett ghetto. Inte som en farlig Paris-förort utan mer som Rosengård möter Hässelby. Tolv-vånings skyskrapor utan hiss, doften av hasch ligger tjock kring husknuten och blickarna från smått överviktiga medelålders män och taniga tonårspojkar får en att vilja hålla extra hårt i väskan och snabbt promenera hemåt. Regnet är också en annan irriterande faktor. Industrierna likaså. Idag längtar jag lite hem till min egen trygga sfär faktiskt.
6 timmar buss. Fy farao. Det enda bra med att åka buss är att man får se all natur. Baskien känns mycket annorlunda än övriga Spanien. Jag och Josefin får alp-känsla. Nu är vi framme i San Sebastian och har mött upp vår nya host Spiros. Idag har vi strosat omkring i San Sebastian och hunnit konstatera att stränderna här är bättre än i Cadiz. Det är dock lite tråkigt att här är 122 regndagar om året, självklar kommer tre av dem infalla under de dagar vi är här. Förövrigt är Spiros gammalt fotbollsproffs, jag tvingade Josefin att utmana honom i inomhus-kick-fotboll. Josefin vann. Fast jag har en känsla av att han myglade. (Spiros lägenhet är också helt fantastisk och han är supertrevlig, som jag sa, toppar eller dalar.)
Igen. Dessa spanska översättningar får mig att vrida mig på golvet av skrattanfall. När vi var i Granada och Rafa ville jämföra Spanien med Sverige wikipediade han Sverige. Sedan tillbringade han en lång stund med att humma och hoa och jämföra siffror med Sverige och Spanien. Sverige vann tydligen på de flesta plan. Högst BNP, högre på HDI eller IDH (som det heter på spanska). Sen kom Rafa på att han ville fråga vad vi tyckte om kungen, vår svenska kung. Carlos Gustavo. Ja. Det är sant. I Spanien har de översatt hans namn. Här heter vår svenska kung Karl Gustav inte Karl Gustav utan Carlos Gustavo. Rafa tyckte att det var helt ok. Då frågade jag var han tyckte om att vi kallade den spanska kungen som tydligen heter Juan, för Johan. Det däremot. Det var en skymf mot det spanska hovet. Jag kunde inte ställa fler frågor sen. Jag var för upptagen med att försöka andas och inte kvävas av skrattet.
Okej. Jag orkar inte skriva längre. Allting har utvecklats till en bilderblogg. Troligtvis tack vare bristen på internettillgång. Vi bor helt galet. Tre personer på 10 kvadratmeter. Men vi älskar varandra så det är lugnt. Däremot har vi inte internet eller wieyyyyfeyyy på rummet. Då får man gå ut och hänga i trappan. Jag tycker inte det är helt lugnt. Därför har jag tagit paus från on-line världen för en sekund eller två. Madrid so far är… well, helt ok. Här är konstigt nog kallt. Jag och Josefin hade hoppats att vi kunde skicka hem lite kläder med mor. Men ack så fel vi hade. Vi antog också att det skulle vara varmare inåt landet. Men icke. Fel igen. I Madrid har vi upplevt lite allt möjligt. Klämt in både tjurfäktning och paellakonsumtion. Jag och Josefin gjorde också ett tappert försök att uppleva nattliv. Moma 56. Helt ok, men lite för mycket kostym och utseendefixering för vår del. Men, det kan man väl förvänta sig av en klubb där garderoben kostar 6 euro. Vi försöker att ignorera budget-tänket. Det fungerar inte riktigt längre. Mina 50 euros-lappar går åt som 5 euros. Jag ska försöka bättra mig. Men det är svårt när man omges av frestelser. Snart lämnar vi dock Madrid och ska ge oss av norrut.
Irina Bernebring Journiette 