Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Month: June, 2010

100630 – Hultsfred och Skunk

“Skunk och Hultsfred lägger ner samma vecka. Så blev 80-talisterna vuxna i ett slag.”, skriver arvidjurjaks på Twitter. Det borde vara sant, till ytan är det sant, men hur är det i verkligheten? Har vi, medie-generationen som växt upp med lunarstorm, tamagotchi och snake på 3210:an verkligen blivit vuxna nu? Lever vi inte fortfarande kvar i det digitala träsket och med festivalnostalgi. Skunk har blivit facebook, tamagotchi blivit iphone, snake på 3210:an blivit farmville. Festival är still “the shit” även om ingen längre åker dit.

Advertisements

100628 – Tankar om mina poetiska ambitioner

Jag vet inte varför jag har så mycket tankar idag. Som om något har hänt. Som om tystnaden jag omger mig med i min privata sfär får tankeverksamheten att bubbla över. Kan inte kontrollera vad som smyger sig på.

Grävde i lådor och fann cd-skrivor och disketter med splittrade gamla tankar. Disketter som innehåller ovärderlig och oåtkomlig information. Konstigt. 2003 skrev jag poesi om kärleken, lyckligt ovetande om vilken smärta som kan födas ur ett krossat hjärta. 2004 skrev jag mörkt om sårade själar och ensamhetens högborg. Läste Boye och försökte förstå vad som gjorde som ont med de bristande knopparna. Övergick sakta men säkert till Majakovskij lät döden, och kampen för livet vara ständigt närvarande. Växte upp med ett Kafka-förakt, läste stolt Kapitalet, erkände mig själv som en del av kapitalet men föraktade materialismen och skrev arga texter om min egen konsumtion och västvärldens kulturimperialism. 2006 var jag djurisk och undermedvetet ilsken, skrev om människohundar och djävulens påfund. Skrev skoluppgifter om människans intrikata förhållande till gott och ont. Konstaterade att kärleken i grund och botten var en egoistisk handling. “Man älskar bara andra för att bli älskad själv”. Sedan tystnade jag. Det finns sparat sporadiska ilske-utbrott, utskrivna aggressioner och raserier, sorg.

Idag när jag läser förvånas jag av att svärtan fortfarande är så närvarande. Som att jag bara kan producera någon slags försök till poesi när jag grävt ner mig i mitt mörkaste tillstånd och letar efter luft. Det är konstigt, det där. Jag, som är så lycklig. Jag skriver så olyckligt. Om ond, bråd, död, om krigarhjärtan och döende ögonblick.

100628 – Scifi

Jag ska blogga varje dag. Korta brottstycken ur min verklighet. Jag måste lära mig nu. Snart bär det av på äventyr i fjärran länder då måste jag uppdatera flitigt och frekvent. Jag har tagit mod till mig. Nedan följer en text jag skrivit när jag läste litterär gestaltning. Uppgiften var följande: Skriva Genre – SciFi. Något jag aldrig testat på tidigare. Det var en spännande utmaning. Läs nu med förbehåll, jag är ingen aspirerande författare. Läs. Försök att inte döma mig för min bristande litterära talang. Jag har bestämt mig. Skriver för mig själv. Petar ner ord på papper. Eller trycker in ord på datorn. Osammanhängande tankar, ett organiserat kaos av fantasifulla karaktärer och berättelser som bara dyker upp. Here it goes. Kastar ut själen i cyberspace och hoppas inte på erkännande från omvärlden. Snarare försöker jag hitta självförtroendet som borde finnas. PDF, inget virus. Så. Läs.

Scifi_IrinaBernebringJourniette

100628 – Civilkurage?

Jag blir så arg. Läste TT-nyheter om man som försökte avbryta en misshandel och själv blev offer. Får mig att tänka tillbaka på reflektionen om civilkurage som jag skrev till Sydsvenskans Inpå Livet. Om en ung kille som blev misshandlad, utan att någon ingrep. Om en tvåbarnsmamma som ingrep med barnen i släptåg och utan att tveka skulle göra samma sak igen. Och om psykologen och socialantropologen som berättade varför folk INTE ingriper.

100628

Jag drömde att jag hade en iphone. Den tog över världen och propanderade osammanhängande ting. Jag la till en Vuvuzela app och bakgrundljudet till mitt varande blev ilskna elefanter. Det digitala kaoset som följde var skrämmande. Som i Terminator men med en terroriserande apple-fon som största hotet istället för Schwarzenegger. Stål istället för stålmuskler. Och allt var mitt fel. Övertagandet startade i samma sekund som jag drog plastkortet. När jag insåg att jag inte heller kan leva utan en iphone. Jag vaknade kallsvettig. Insåg att jag, just jag, måste stå ut ett litet tag till. Klara mig med samtal och sms, överleva utan multitasking, hd-filmning och vm-appar.

100627

Jag spenderade delar av helgen hos Thomas i Malmö. Gjorde allt som bör göras. Drack vin på Möllan, dansade på Cuba Café, brunchade på St Knut och åt glass i Folkets park. Härligt. Nu har jag kommit hem. Imorgon börjar arbetsveckan.

100625 – Midsommar

Det är midsommar. Solen skiner. Jag har gjort en krans och dricker champagne ensam på balkongen och lyssnar på Oskar Linnros, det har jag gjort hela dagen. Fotbollsförsnack tränger på lite i bakgrunden. Finns en risk att jag slinker in, flörtar lite med tv. Men inte nu. Nu sitter jag och datorn på balkongen. Det är mys. Men tro inte att jag är ensam bara för att jag är ensam. Eller, kanske att jag känner mig ensam för att jag är fysiskt ensam. Istället har jag bestämt mig för att reflektera över firandets karaktär. Det är intressant med firande som midsommar. Jag har konstaterat att jag befinner mig vid en brytpunkt. I ingenmanslandet mellan att konsumera stora mängder alkohol med vänner utan barn eller familj, eller att konsumera lite mindre mängder alkohol med vänner med barn eller familj. Ni vet, supa-singelfirandet eller det lite mer tama supa-familjefirandet. Jag har inga barn. Ingen man. Då blir jag femte hjulet. Men, många av mina vänner har lämnat supa-singelfirandet bakom sig. Jag har också gjort det. Vill inte skrika låtar från svensktoppen, hångla med någon som inte minns vad han heter och nakendrunkna på fyllan eller kräkas bakom ett sophus. Då sitter jag hellre här, själv på min balkong, njuter av solen och förbereder mig för att tränga mig på någon annans familjefirande. Jag bryter mig in just när familje-familje-delen med picknick i park är avklarad. När barnben dansat färdigt. Nu förbereder jag mig mentalt.

Jag ska bli mer litterär

Tar en andningspaus från artiklar om självmord och beslutar att jag ska bli lite mer litterär. Som en del av mitt nya experiment ska jag våga blotta mer av mig själv. Publicera något här, något litterärt som jag skrivit. Kanske. Om jag vågar. Vågar låta någon läsa det som växt fram ur mitt kreativa kaos. Galenskapen som ger njutning åt ensamma stunder. Rädslan för kritik är överväldigande. Självförtroendet bör stärkas. “Släng dig ut för stupet”, mitt eget eko försöker envist övertala. “Okej”. Jag ska vara modig. Jag ska släppa taget och sluta grubbla över om skrivandet är för andras eller min egen skull. (“Din egen”, visar ekot.) Jag ska bli mer litterär.

100624

Jag bloggar på jobb. Är det acceptabelt. Slösar värdefull arbetstid? Nej. Jag har lunch. Tar en paus från nyhetsletande. Gick promenad i parken och åt mjukglass. Släppte tankar på tt-flashar om mordförsök, våldtäkt och socialstyrelsen kaos. Nu ska jag snart gräva ner mig igen. Låta jobbandet återuppta varje tanke. Sedan är det långhelg. Midsommar. Sol som skiner och lyckliga människor som dricker öl vid vattnet. Det är fint.

07.00

Vaknade jag. Eller. Jag vaknade kvart i sex som vanligt. Men lät mig själv sova lite längre. Så. 07.00 klev jag upp ur sängen, pigg som en lärka. Helt galet. Jag. Jag som aldrig brukar gå utanför dörren innan klockan 12 om jag inte måste. Jag har äntligen, efter 21 års övande förvandlats till en människa med “fasta rutiner”. Det är härligt men också lite skrämmande. Jag vill inte formas in i något fack och bli en del av en stor arbetande massa. Jag känner att jag snart kommer att göra uppror mot mig själv. Sluta gå och lägga mig bara för att jäklas med mitt Jag som numera trivs med att gå och lägga sig tidigt och vakna tidigt. Mitt Det vill hellre vara B-människa. Jag tror att Detet vinner snart nog.