Irina Bernebring Journiette

Det är midsommar. Solen skiner. Jag har gjort en krans och dricker champagne ensam på balkongen och lyssnar på Oskar Linnros, det har jag gjort hela dagen. Fotbollsförsnack tränger på lite i bakgrunden. Finns en risk att jag slinker in, flörtar lite med tv. Men inte nu. Nu sitter jag och datorn på balkongen. Det är mys. Men tro inte att jag är ensam bara för att jag är ensam. Eller, kanske att jag känner mig ensam för att jag är fysiskt ensam. Istället har jag bestämt mig för att reflektera över firandets karaktär. Det är intressant med firande som midsommar. Jag har konstaterat att jag befinner mig vid en brytpunkt. I ingenmanslandet mellan att konsumera stora mängder alkohol med vänner utan barn eller familj, eller att konsumera lite mindre mängder alkohol med vänner med barn eller familj. Ni vet, supa-singelfirandet eller det lite mer tama supa-familjefirandet. Jag har inga barn. Ingen man. Då blir jag femte hjulet. Men, många av mina vänner har lämnat supa-singelfirandet bakom sig. Jag har också gjort det. Vill inte skrika låtar från svensktoppen, hångla med någon som inte minns vad han heter och nakendrunkna på fyllan eller kräkas bakom ett sophus. Då sitter jag hellre här, själv på min balkong, njuter av solen och förbereder mig för att tränga mig på någon annans familjefirande. Jag bryter mig in just när familje-familje-delen med picknick i park är avklarad. När barnben dansat färdigt. Nu förbereder jag mig mentalt.

Tar en andningspaus från artiklar om självmord och beslutar att jag ska bli lite mer litterär. Som en del av mitt nya experiment ska jag våga blotta mer av mig själv. Publicera något här, något litterärt som jag skrivit. Kanske. Om jag vågar. Vågar låta någon läsa det som växt fram ur mitt kreativa kaos. Galenskapen som ger njutning åt ensamma stunder. Rädslan för kritik är överväldigande. Självförtroendet bör stärkas. “Släng dig ut för stupet”, mitt eget eko försöker envist övertala. “Okej”. Jag ska vara modig. Jag ska släppa taget och sluta grubbla över om skrivandet är för andras eller min egen skull. (“Din egen”, visar ekot.) Jag ska bli mer litterär.

Jag bloggar på jobb. Är det acceptabelt. Slösar värdefull arbetstid? Nej. Jag har lunch. Tar en paus från nyhetsletande. Gick promenad i parken och åt mjukglass. Släppte tankar på tt-flashar om mordförsök, våldtäkt och socialstyrelsen kaos. Nu ska jag snart gräva ner mig igen. Låta jobbandet återuppta varje tanke. Sedan är det långhelg. Midsommar. Sol som skiner och lyckliga människor som dricker öl vid vattnet. Det är fint.

Vaknade jag. Eller. Jag vaknade kvart i sex som vanligt. Men lät mig själv sova lite längre. Så. 07.00 klev jag upp ur sängen, pigg som en lärka. Helt galet. Jag. Jag som aldrig brukar gå utanför dörren innan klockan 12 om jag inte måste. Jag har äntligen, efter 21 års övande förvandlats till en människa med “fasta rutiner”. Det är härligt men också lite skrämmande. Jag vill inte formas in i något fack och bli en del av en stor arbetande massa. Jag känner att jag snart kommer att göra uppror mot mig själv. Sluta gå och lägga mig bara för att jäklas med mitt Jag som numera trivs med att gå och lägga sig tidigt och vakna tidigt. Mitt Det vill hellre vara B-människa. Jag tror att Detet vinner snart nog.