Irina Bernebring Journiette

Det är midsommar. Solen skiner. Jag har gjort en krans och dricker champagne ensam på balkongen och lyssnar på Oskar Linnros, det har jag gjort hela dagen. Fotbollsförsnack tränger på lite i bakgrunden. Finns en risk att jag slinker in, flörtar lite med tv. Men inte nu. Nu sitter jag och datorn på balkongen. Det är mys. Men tro inte att jag är ensam bara för att jag är ensam. Eller, kanske att jag känner mig ensam för att jag är fysiskt ensam. Istället har jag bestämt mig för att reflektera över firandets karaktär. Det är intressant med firande som midsommar. Jag har konstaterat att jag befinner mig vid en brytpunkt. I ingenmanslandet mellan att konsumera stora mängder alkohol med vänner utan barn eller familj, eller att konsumera lite mindre mängder alkohol med vänner med barn eller familj. Ni vet, supa-singelfirandet eller det lite mer tama supa-familjefirandet. Jag har inga barn. Ingen man. Då blir jag femte hjulet. Men, många av mina vänner har lämnat supa-singelfirandet bakom sig. Jag har också gjort det. Vill inte skrika låtar från svensktoppen, hångla med någon som inte minns vad han heter och nakendrunkna på fyllan eller kräkas bakom ett sophus. Då sitter jag hellre här, själv på min balkong, njuter av solen och förbereder mig för att tränga mig på någon annans familjefirande. Jag bryter mig in just när familje-familje-delen med picknick i park är avklarad. När barnben dansat färdigt. Nu förbereder jag mig mentalt.