Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

100628 – Tankar om mina poetiska ambitioner

Jag vet inte varför jag har så mycket tankar idag. Som om något har hänt. Som om tystnaden jag omger mig med i min privata sfär får tankeverksamheten att bubbla över. Kan inte kontrollera vad som smyger sig på.

Grävde i lådor och fann cd-skrivor och disketter med splittrade gamla tankar. Disketter som innehåller ovärderlig och oåtkomlig information. Konstigt. 2003 skrev jag poesi om kärleken, lyckligt ovetande om vilken smärta som kan födas ur ett krossat hjärta. 2004 skrev jag mörkt om sårade själar och ensamhetens högborg. Läste Boye och försökte förstå vad som gjorde som ont med de bristande knopparna. Övergick sakta men säkert till Majakovskij lät döden, och kampen för livet vara ständigt närvarande. Växte upp med ett Kafka-förakt, läste stolt Kapitalet, erkände mig själv som en del av kapitalet men föraktade materialismen och skrev arga texter om min egen konsumtion och västvärldens kulturimperialism. 2006 var jag djurisk och undermedvetet ilsken, skrev om människohundar och djävulens påfund. Skrev skoluppgifter om människans intrikata förhållande till gott och ont. Konstaterade att kärleken i grund och botten var en egoistisk handling. “Man älskar bara andra för att bli älskad själv”. Sedan tystnade jag. Det finns sparat sporadiska ilske-utbrott, utskrivna aggressioner och raserier, sorg.

Idag när jag läser förvånas jag av att svärtan fortfarande är så närvarande. Som att jag bara kan producera någon slags försök till poesi när jag grävt ner mig i mitt mörkaste tillstånd och letar efter luft. Det är konstigt, det där. Jag, som är så lycklig. Jag skriver så olyckligt. Om ond, bråd, död, om krigarhjärtan och döende ögonblick.

Advertisement

100628 – Scifi

Jag ska blogga varje dag. Korta brottstycken ur min verklighet. Jag måste lära mig nu. Snart bär det av på äventyr i fjärran länder då måste jag uppdatera flitigt och frekvent. Jag har tagit mod till mig. Nedan följer en text jag skrivit när jag läste litterär gestaltning. Uppgiften var följande: Skriva Genre – SciFi. Något jag aldrig testat på tidigare. Det var en spännande utmaning. Läs nu med förbehåll, jag är ingen aspirerande författare. Läs. Försök att inte döma mig för min bristande litterära talang. Jag har bestämt mig. Skriver för mig själv. Petar ner ord på papper. Eller trycker in ord på datorn. Osammanhängande tankar, ett organiserat kaos av fantasifulla karaktärer och berättelser som bara dyker upp. Here it goes. Kastar ut själen i cyberspace och hoppas inte på erkännande från omvärlden. Snarare försöker jag hitta självförtroendet som borde finnas. PDF, inget virus. Så. Läs.

Scifi_IrinaBernebringJourniette

100628 – Civilkurage?

Jag blir så arg. Läste TT-nyheter om man som försökte avbryta en misshandel och själv blev offer. Får mig att tänka tillbaka på reflektionen om civilkurage som jag skrev till Sydsvenskans Inpå Livet. Om en ung kille som blev misshandlad, utan att någon ingrep. Om en tvåbarnsmamma som ingrep med barnen i släptåg och utan att tveka skulle göra samma sak igen. Och om psykologen och socialantropologen som berättade varför folk INTE ingriper.

100628

Jag drömde att jag hade en iphone. Den tog över världen och propanderade osammanhängande ting. Jag la till en Vuvuzela app och bakgrundljudet till mitt varande blev ilskna elefanter. Det digitala kaoset som följde var skrämmande. Som i Terminator men med en terroriserande apple-fon som största hotet istället för Schwarzenegger. Stål istället för stålmuskler. Och allt var mitt fel. Övertagandet startade i samma sekund som jag drog plastkortet. När jag insåg att jag inte heller kan leva utan en iphone. Jag vaknade kallsvettig. Insåg att jag, just jag, måste stå ut ett litet tag till. Klara mig med samtal och sms, överleva utan multitasking, hd-filmning och vm-appar.