Irina Bernebring Journiette

Jag och Josefin teamade upp med två belgiska kvinnor och gjorde Sevilla osäkert. Fantastiskt roligt. Vi tillbringade kvällen med att bli underhållna av ett gäng pojkar, jag skulle dra mig för att kalla dem män, på svensexa. Det var roligt. Det var också roligt att jag var längst i hela staden och vid ett tillfälle blev tillfrågad om jag ville vara med på bild med någons kompis för att jag var den längsta person av kvinnligt kön han hade sett. Jag är 1.76 i strumplästen och 1.86 med skor. Så, antingen var han kraftigt desillusionerad, försökte sig på en dålig raggningsreplik eller bara från en mycket liten (eller kanske kort) värld. Enligt Lonely planet är däremot spanjorerna kortast i Europa.

Fram tills nu har vi lyckats undvika att stöta på andra svenskar. Speciellt i ”Andalucien” som alla Amerikanare säger när de refererar till Sevilla, Granada eller Cadiz. På väg hem från klubben i Sevilla, i en mörk gränd, runt 07.00 reflekterar jag däremot över en mötandes karaktärs slående längd. Min svensk-radar är utmärkt och visst, gränd-killen och två kompanjoner är från Sverige, någon stad i norr jag inte minns namnet på. Trevligt värre. Vi boandar över spansk idioti och sprudlar av nationalism i en timme innan det dyker upp en annan enslig karaktär på hemgång genom den trånga gränden. ”Fransk” säger ledaren i gränd-gänget. Men min svensk-radar piper igång. Och, tro det eller ej, ännu en förlorad svensk själ ger sig tillkänna. I en gränd, i Sevilla, klockan 08.00 står vi, sex borttappade och barfota och snart bakfulla svenskar och pratar om livets små mysterier. Det är väl allt en liten värld vi lever i.