Att vara vuxen

by Irina Bernebring Journiette

Imorgon börjar jag att arbeta. På riktigt. Det känns konstigt men lite underbart. Det pirrar i magen och jag är nervös och kan inte sova. Filosoferar mig bort. Träffade en gammal väninna innan idag. Hon hade köpt hus. Det kändes väldigt vuxet.

Imorgon börjar jag att arbeta. Det borde också kännas vuxet. Men ändå känner jag mig så fruktansvärt ung och barnslig. Jag minns våra galna upptåg som barn. Jag minns hur vi dansade till Robyn i förskolan, hur vi drog ett första munbloss bakom en buske i högstadiet och hur vi slutade umgås på gymnasiet. Så nära, men ändå, så långt borta. Nu har hon köpt hus med sin sambo. Jag har flyttat in i mitt barndomsrum och sitter vaken, nervös, med kunskapskanalen som sällskap, inför första arbetsdagen på en arbetsplats jag inte trodde jag skulle arbeta på förrän jag var vuxen. Minst. Jag vill skylla nervositeten på min unga ålder, på min “o-vuxenhet”. Fortfarande lite i chock att jag redan har hamnat här. Inte redan väl? säger förnuftet och logiken och varje muskelfiber i min kropp drar ihop sig och kan inte förstå att jag redan har hamnat här. Det är läskigt.

Imorgon börjar jag att arbeta. På riktigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min nya verklighet. Jag har svårt att acceptera att jag tror att jag är vuxen nu. Att det är så här det känns att vara vuxen: som ett självmedvetet barn.

Advertisements