Irina Bernebring Journiette

Vi hanger i Barcelona, eller som alla hippa kids kallar det BCN. Vi gillar fortfarande inte det. Och orsakerna att vi inte gillar det blir fler. Igar var det fotboll. Fantastiskt, vi letade frenetiskt efter biljetter for att kunna slappa ut inre djurisk fotbollspassion pa Camp Nou. Biljetterna var slut men vi depppade inte ihop for det. Avnjot match i bar. Barcelona vann. Glada firande manniskor tog over staden. Frid och frojd. Klockan gick.

02.00. Jag, josefin och tva glada norrman vi mott upp i lordags letar efter ett trevligt olhak att konsumera kvallens sista alkohol innan hemgang. Vi beger oss till Plaza Cataluña med metron. Ena utgangen ar stangd och vi foses med massorna ut genom en annan. I rulltrappan vander helt plotsligt folk och springer ner for rulltrappan som aker uppat. “Dumma fyllon” tanker vi. En helikopter surrar ovanfor, “Vad konstigt” tanker vi, men aker vidare upp. “Pang” forsta skottet kommer ovantat. Jag tittar upp och vi star i fullskaligt fotbollskrig. Huliganer pa ena sidan, kravallpolis i uniform pa andra pressar sig fram. “Vi gar ner igen” sager Josefin. “Var ar kameran” skriker jag. Sedan utspelar sig foljande samtal:
J – Vi gar ner igen.
I – Nej, vi gar lite hitat, dar ar det helt tomt.
J – Det brinner dar.
I – Ja, men vi kan ga lite didat da.
J – Men, det brinner dar med. Vi gar ner. Har ar fullt med poliser.
I – Det ar bra. Da ar vi trygga.
“Pang, pang, pang.”
I – Okej, vi gar ner igen.

Som en av norrmannen sa trevligt uttryckte det. “Inte nog med att alla turister blir ranade i Barcelona, man blir beskjuten ocksa”.