Irina Bernebring Journiette

Det är tidigt, alldeles för tidigt för att min hjärna ska riktigt fungera som den ska. Den fungerar inte bättre av alla dåliga TV-program som sänds på morgonen. I rutan sitter Tyra Banks och ställer dumma frågor till någon artist. “När hånglade du med en kändis sist”, frågar hon och ser då där ohyggligt dum ut, med munnen lite putande, så att jag skäms för att vara amerikan, svart och kvinna.
Nä, nu tog jag i lite. Jag skäms inte för mig själv, inte för henne heller. Men, jag förstår inte. Programmet sänds ju, då måste någon titta. Jag brukar undvika att titta och byta kanal snabbt som attans för då kanske de inte lyckas registrera att någon tittar på programmet och då kanske de måste lägga ner programmet. Och, så undrar jag vilka de som tittar är. Finns det verkligen någon som kan relatera till det trams hos vräker ur sig. Konstigt?

Nu, ska jag äta frukost och börja spåna på en artikel. Det kommer bli en lång dag. Men den känns givande, jonglerar med två artiklar, ett radioinslag och tre intervjuer. Varav en är det jag som ska bli intervjuad. A, varför är det så läskigt att bli intervjuad, men inte alls läskigt att intervjua?

Jag är inte bra på att blogga. Man ska aldrig inleda något med att basunera ut (jag vet att man egentligen inte kan basunera skriftligt) vad man inte kan. Men nu gör jag det. Jag tycker inte om att dela med mig av mina känslor, men jag tycker om att skriva och måste lära mig att dela med mig av mina ord. Så, nu har jag startat en blogg. Version två, kan man kalla den. Den här versionen ska dock fungera bättre än den tidigare.

Så, vem är jag?

– Jag heter Irina Bernebring Journiette och är frilansjournalist, säger jag högt, ler och knappar in det på datorn under tystnad medan Gordon Ramsey skriker i bakgrunden.

Frilansjournalist, jag vill hela tiden stava det frilandsjournalist. Då känner jag mig som den nykomling jag är och hjärtat bultar lite hårdare. Frilansjournalist – nykomling – arbetslös? Nej, inte riktigt, konstant upptagen med jobb och studier, då är man inte arbetslös.

– Frilansjournalist, ordet nästan viskar sig fram och kryper ut mellan två halvtorra läppar. Och, enskild företagare, och ung. Nästan tonåring, men ändå inte.

Så, nu sitter jag här. En nykomling, som är dålig på att blogga, men ger det ett försök till. För karriärens skull kan vi säga, för att synas. För min skull kan vi säga, för att lära. För din skull kanske, om du vill.