En rolig sak hände idag. Klickade mig omkring på olika sidor och hittade denna artikel om Amway, publicerad i City den 2 april. “Amway lovar guld – men få blir rika”. Den påminner ju lite om en artikel jag känner igen, “Pyramidföretag rekryterar i AF-borgen”, också om Amway, men publicerad i Lundagård den 27 februari. Men det är väl alltid roligt när man kan inspirera någon annan.
Saker och ting har förändrats och planer har ändrats. Nu helt plötsligt är jag ledig till den 11/5. Åker till Bratislava – Slovakien den 1/5. Men framtills dess är jag alltså ledig.
— Jag kan tänka mig att du är en sådan som inte vet vad du ska göra när du är ledig, sa Ida till mig över en glass på Stortorget.
Och det är sant. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Men sen kom jag hem hit och det slog mig. Jag ska städa, jag har nog inte dammat ordentligt på en månad. Jag ska diska, den senaste veckan har jag gått i skolan och jobbar varje dag, så det står tre staplar med disk i fönsterkarmen. Jag ska vattna mina blommor. Jag ska ta hand om mig själv. Imorgon ska jag inte gå upp klockan 06.46. Jag ska gå upp vid 10, äntligen kommer min kropp orka ta mig ut på min tidigare dagliga joggingrunda som jag försummat under den senaste månaden. Jag ska rulla ut min Yoga-matta och meditera. Jag ska NJUTA av att vara ledig.
…vi får se hur lång tid det tar innan jag kryper på väggarna.
Ingela dansar
...sedan flaxar hon med vingarna och lyfter från marken...
...när hon inser att hon flyger, viker hon sig dubbel av skratt...
...och sedan flyger hon vidare.
Om jag är lite konstig ibland. Så beror det på att jag har en galen mamma. Som kan flyga, som ni ser ovan. Just nu är hon på Grönland och jobbar och bor i Nuuk. Hon Grönlandsbloggar, och senaste nyheten var att en isbjörn gick ner i staden som de fick nödskjuta och sedan slaktade på torget. Och mor min, äventyrlig som hon är. Stod självklart, med kameran i högsta hugg, på första parkett. Varning för känsliga tittare. Bloggen är http://avealegni.blogg.se/.
Luften var kall, blåsten svepte tag i den tunna jackan. Det var mörkt. Gatlyktornas dova sken guidade henne framåt. En hårtuss föll ner från den höga knuten, hårsvallet försökte bryta sig loss och kliade, snarare kittlade henne i nacken. Han tog ett djupt andetag och trampade snabbare. Svängde av till höger och korsade ett torg, gjorde en olaglig sväng till vänster och trampade sig snabbt fram över gågatan. Helt folktomt. Öde nästan. 23.46. Ingen bra dag tänkte hon. Ingen bra dag att cykla omkring själv på stan. Ingen bra dag att jobba.
00.47. Ingen bra dag att jobba. Öde nästan. Helt folktomt. Dörrvakten log när han släppte ut henne. “Du kan gå hem nu” sa han. “Det blir inte bättre än såhär ikväll”. Skönt. En timmes väntan och misslyckande. Hon packade ner allting i väskan och andades in den kalla luften. Låste upp den svarta cykeln, satte väskan i korgen och tryckte tre gånger på knappen till baklyktan tills dess röda sken lös upp. Hon tittade in genom fönstret en sista gång. “Vilket jävla misslyckande” tänkte hon. Sedan hoppade hon upp på cykeln och trampade hemåt. I bakgrunden ekade känslan av misslyckande. Men, jag får ju betalt i vilket fall som helst.
Irina Bernebring Journiette 