Irina Bernebring Journiette

Luften var kall, blåsten svepte tag i den tunna jackan. Det var mörkt. Gatlyktornas dova sken guidade henne framåt. En hårtuss föll ner från den höga knuten, hårsvallet försökte bryta sig loss och kliade, snarare kittlade henne i nacken. Han tog ett djupt andetag och trampade snabbare. Svängde av till höger och korsade ett torg, gjorde en olaglig sväng till vänster och trampade sig snabbt fram över gågatan. Helt folktomt. Öde nästan. 23.46. Ingen bra dag tänkte hon. Ingen bra dag att cykla omkring själv på stan. Ingen bra dag att jobba.

00.47. Ingen bra dag att jobba. Öde nästan. Helt folktomt. Dörrvakten log när han släppte ut henne. “Du kan gå hem nu” sa han. “Det blir inte bättre än såhär ikväll”. Skönt. En timmes väntan och misslyckande. Hon packade ner allting i väskan och andades in den kalla luften. Låste upp den svarta cykeln, satte väskan i korgen och tryckte tre gånger på knappen till baklyktan tills dess röda sken lös upp. Hon tittade in genom fönstret en sista gång. “Vilket jävla misslyckande” tänkte hon. Sedan hoppade hon upp på cykeln och trampade hemåt. I bakgrunden ekade känslan av misslyckande. Men, jag får ju betalt i vilket fall som helst.