Kom nyss hem från middag i ambassadörsresidenset. Tyckte vinet smakade allt för gott och blev salongsberusad med ambassadören som bordsherre. Lyckades dock hålla minen och avhandlade ämne om allt från politisk och humanitär situation i Yemen, via kulturuttryck i betongdjungel till exempel på palindrom. Snubblar i säng och ser fram emot helg imorgon. Ma’salama för danskarna på onsdag och sedan party på franska ambassaden på torsdag.
I knew this place was whack but I could never imagine how whack. My mind is going into overload. So much to do, so many places to see, so many people to meet!
Last Wednesday I went to masquerade, that proved to be a lot of fun. Even the whole process of getting dressed, then hiding your party-mode style under an Abaya and feeling like a criminal sneaking around the city not trying to catch the attention of anyone to go to a secret house behind massive walls, put on your Venetian-style green and gold mask, and sneak down into a decadent basement where there’s a full blown party.
The absurdity of life here is what’s the most intriguing. Sitting in a car outside a restaurant (in the back-seat of course), covered in this black mass, not allowed to enter the restaurant because of your sex, but instead waiting happily with the rest of the women lined up in cars outside.
Why do I always live in places that turns out to be like experiments in social anthropology?
My life is about to change. I’m moving yet again. I’m excited. I don’t know if I can tell you just yet though. I still haven’t booked a flight. Still waiting for my visa. Take off is scheduled in 6 days.
Jag har ännu bara jobbat på dagstidningar men att ta steget in i och testa på kvällstidningsbranschen är definitivt något jag vill göra innan jag slår mig till ro på en och samma arbetsplats. Jag har en väninna som jobbar på Kvällsposten/Epxressen och hon får de mest galna och roliga skrivuppdrag jag någonsin hört talas om. Exempelvis spenderade vi i höstas en natt på Grand i Helsingborg för att undersöka om det spökade. Igår vikarierade hon för den lille havefrun i Köpenhamn. Läs här.
Jag har aldrig spelat mycket tv-spel. Men som en del av 80-talsgenerationen känner jag att tv-spel ändå har präglat min syn på och mitt förhållande till omvärlden. I dag sitter jag på jobb och inser att jag tolkar mitt varande i någonslags Super Mario-terminologi. Jag springer igenom en het, brännande värld. Smått mystisk, fylld med fallgropar och bonusrundor. Allt för att samla på mig erfarenhetspoäng och pengar. Ju mer pengar jag har ju högre jag hamnar på karriärstegen.
Jag njöt av ledighet men tristessen smög sig på. Nu ska den botas. På måndag börjar en ny arbetsvecka på Ystad Allehanda. Ny arbetsvecka, nya utmaningar. Jag ska inte låta mig förgås i vikarieträsket. Även om jag kände mig sämst sist måste jag ha presterat någorlunda eftersom de vill att jag ska komma tillbaka. Jag är nöjd med det. Tackar min korta, intensiva men fantastiska roliga skådespelarperiod för det. Nu ska jag se till att alla kommer ihåg vad jag heter. Haec satis sunt dicta nobis
Jag är omgiven med människor men känner mig ensam. Kanske är jag bara trött. Kanske är jag bara extra känslig. Vem vet. Jag sitter tyst och knappar på mitt tangentbord och stirrar tomt på min skärm. Känner att arbetslusten är låg. Inte alls kul att komma som ny och stanna så pass kort tid att ingen tycker att man är värd att lära känna. Jag hinner inte ens komma ihåg alla namn eller hälsa på alla. Jag blir bara som ett blekt minne av “den där tjejen som var där när han/hon var sjuk”. Just nu suger vikarieträsket.
En ledig dag. Det var allt jag fick. Imorgon blir det jobb igen. Pendlar 2 timmar till Ystad för att arbeta på Ystad Allehanda.
Jag blir så arg. Läste TT-nyheter om man som försökte avbryta en misshandel och själv blev offer. Får mig att tänka tillbaka på reflektionen om civilkurage som jag skrev till Sydsvenskans Inpå Livet. Om en ung kille som blev misshandlad, utan att någon ingrep. Om en tvåbarnsmamma som ingrep med barnen i släptåg och utan att tveka skulle göra samma sak igen. Och om psykologen och socialantropologen som berättade varför folk INTE ingriper.
Jag kan inte annat än att konstatera att detta lär bli en jobbig period. Inte nog med att jag jobbar måndag till fredag denna vecka. I morgon ska jag dokumentera studenten. Måste åka hemifrån 06.36 och vara på plats på Rönnegymnasiet i Ängelholm 08.15. Sedan blir det jobb non-stop till 17.00. Mellan 17.00 och 17.04 (då går tåget) ska jag lyckas byta om och bli redo för jubileums-fest i Lund som börjar 18.00. Jag ignorerar den uppenbara tidsbristen. (Som att det tar 15 minuter att gå till stationen i Ängelholm och att det tar drygt en timme med tåg från Ängelholm till Lund) När festen slutar hinner jag hem till Helsingborg på lördagen då jag måste, för att få godkänt i min kurs i litterär gestaltning, skriva en novell. På söndagen är det på det igen då min lillasyster ska ha examensfest i Malmö. Och.. sen… ska jag jobba HELA veckan. Sju dagar i sträck. Måndag till måndag 08.30-17.00. Jag får ont i magen av att tänka på hur lite jag kommer att få sova fram till den 20/6.
Irina Bernebring Journiette 