Kom nyss innanför dörren. Gick hemifrån vid 08.30 och gick upp vid 06.45. Jag är trött. Så otroligt trött. Men, ska jobba snart, och nu måste jag skriva en artikel. Så det är bara att bita ihop. Det har varit en lång dag, men en otroligt bra eftermiddag. Gick hem till konstnären Bo Edvardsson och intervjuade honom om hans konst. Färgglada målningar och skisser målade på alla sorters udda underlag. En gammal skärbräda, en bortglömt plastbord som någon kastat, kartonger.
“Mina målningar är liv”, sa Bo, när jag frågade honom om vad hans konst betyder. Vi satt vid köksbordet och drack te. Han visade mig en bild på ett verk, en målad låda, med ett huvud på toppen täckt av en mask. “Den är läskig”, sa jag försiktigt.
“Den knarrar”, sa han, “den står i fönstret”. Och där såg jag den, i fönstret ut mot gatan och spanar ut över området. “Den kanske knarrar på grund av myrorna”. (En myra hade tidigare smugit sig förbi i köket, men vi konstaterade att det lätt blir så när man bor på bottenvåningen med uteplats) “Nej”, svarade Bo och såg mig djupt i ögonen. “Den knarrar för att jag har gett den liv”. Han log, och jag förstod precis vad han menade.
Bo ger sina målningar liv, färgerna ger dem rörelse. Intervjun gav mig energi. Vi pratade om allt, kanske kom vi för nära. Men jag tyckte om Bo, jag tycker om Bo. Idag skaffade jag en ny intressant vän. Och nu känns det inte alls lika jobbigt att veta att jag måste skriva ihop en artikel om LU-hubben som inte vill krypa ner i fingrarna oavsett hur mycket jag gnuggar geniknölarna och att jag strax måste gå ut och jobba och vara social. Att jag inte kommer att komma hem förrän vid två, i säng förrän vid tre och måste gå upp klockan 06.45. Det är OK. Jag är lycklig.
Irina Bernebring Journiette 