Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Jobb.

Är 80-talisterna en lat generation?

Verkligen inte. Nu ska jag ge mig ut på jobb. Jag är 80-talist och definitivt inte lat. Vilka roliga kommentarer folk fäller i TV. “Följ inte dina drömmar”. “Flytta, så får du jobb”. Jag jobbar, en hel del gratis, lite får jag betalt för. Men det är inte OK att jobba gratis. Men tyvärr. Så är det ibland. Ikväll får jag betalt dock. Borde egentligen ta mig en dusch, fixa till håret och se lite fräsch ut när jag ska ner på stan. Men, myser omkring i en gigantisk stickad tröja i härlig kaschmir och har ingen lust att byta. Så, nu tänker jag snurra upp håret i en knut, slänga på lite lypsyl, hoppa i ett par snygga svarta pumps och släpa mig ner till staden. Förhoppningsvis är jag hemma till två.

Flytta.

Idag sa jag upp min lägenhet.

Spännande
Skrämmande
Osäkert
Otryggt
Omvälvande
Nystart

En lång, lång, lång dag.

Kom nyss innanför dörren. Gick hemifrån vid 08.30 och gick upp vid 06.45. Jag är trött. Så otroligt trött. Men, ska jobba snart, och nu måste jag skriva en artikel. Så det är bara att bita ihop. Det har varit en lång dag, men en otroligt bra eftermiddag. Gick hem till konstnären Bo Edvardsson och intervjuade honom om hans konst. Färgglada målningar och skisser målade på alla sorters udda underlag. En gammal skärbräda, en bortglömt plastbord som någon kastat, kartonger.

“Mina målningar är liv”, sa Bo, när jag frågade honom om vad hans konst betyder. Vi satt vid köksbordet och drack te. Han visade mig en bild på ett verk, en målad låda, med ett huvud på toppen täckt av en mask. “Den är läskig”, sa jag försiktigt.
“Den knarrar”, sa han, “den står i fönstret”. Och där såg jag den, i fönstret ut mot gatan och spanar ut över området. “Den kanske knarrar på grund av myrorna”. (En myra hade tidigare smugit sig förbi i köket, men vi konstaterade att det lätt blir så när man bor på bottenvåningen med uteplats) “Nej”, svarade Bo och såg mig djupt i ögonen. “Den knarrar för att jag har gett den liv”. Han log, och jag förstod precis vad han menade.

Bo ger sina målningar liv, färgerna ger dem rörelse. Intervjun gav mig energi. Vi pratade om allt, kanske kom vi för nära. Men jag tyckte om Bo, jag tycker om Bo. Idag skaffade jag en ny intressant vän. Och nu känns det inte alls lika jobbigt att veta att jag måste skriva ihop en artikel om LU-hubben som inte vill krypa ner i fingrarna oavsett hur mycket jag gnuggar geniknölarna och att jag strax måste gå ut och jobba och vara social. Att jag inte kommer att komma hem förrän vid två, i säng förrän vid tre och måste gå upp klockan 06.45. Det är OK. Jag är lycklig.

Morgon

Det är tidigt, alldeles för tidigt för att min hjärna ska riktigt fungera som den ska. Den fungerar inte bättre av alla dåliga TV-program som sänds på morgonen. I rutan sitter Tyra Banks och ställer dumma frågor till någon artist. “När hånglade du med en kändis sist”, frågar hon och ser då där ohyggligt dum ut, med munnen lite putande, så att jag skäms för att vara amerikan, svart och kvinna.
Nä, nu tog jag i lite. Jag skäms inte för mig själv, inte för henne heller. Men, jag förstår inte. Programmet sänds ju, då måste någon titta. Jag brukar undvika att titta och byta kanal snabbt som attans för då kanske de inte lyckas registrera att någon tittar på programmet och då kanske de måste lägga ner programmet. Och, så undrar jag vilka de som tittar är. Finns det verkligen någon som kan relatera till det trams hos vräker ur sig. Konstigt?

Nu, ska jag äta frukost och börja spåna på en artikel. Det kommer bli en lång dag. Men den känns givande, jonglerar med två artiklar, ett radioinslag och tre intervjuer. Varav en är det jag som ska bli intervjuad. A, varför är det så läskigt att bli intervjuad, men inte alls läskigt att intervjua?