Det är helt otroligt. Jag är färdig. Jag har skrivit mitt första seriösa reportage någonsin, det var tufft, det var svårt, det var frustrerande. Men, det gick. Nu är jag redo för mitt andra, mitt tredje och snart är jag färdig med mitt tusende. Vilken otrolig känsla. Nu ska jag fira med lite korr-läsning. Sitter på redaktionen och kollar på tidningslayouten som är upphängd på väggen. Tidningen ser bra ut.
Sitter på redaktionen och skriver. Blir inte färdig med min text. Jobbigt och irriterande. Verkligen inte alls kul. Vill bara gräva ner den i en grop eller kasta ut den genom fönstret och skrika obscena ord. Men, det lär väl inte hjälpa. Igår var jag på Sydskånskan på radiosittning. Det var roligt, men, ganska dåligt drag. Nu ångrar jag att jag inte bara skev den här dumma jäkla texten i stället för att jag gick dit. Jag får fnatt. Nu ska jag stänga ner wedläsaren och försöka lite till. Om det snart sänds ut polisrapporter om en galning som står på taket till AF-borgen, “don’t be alarmed”, då är det bara jag som sprider ut texten med vinden. Så fort jag är färdig kommer jag aldrig mer att läsa den igen. Vill inte ens skriva mer igen just nu. Men det hade kanske inneburit lite av en nedtur i karriärren.
Irina Bernebring Journiette 