Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Month: December, 2009

Skumpa på buss i Burma

12 timmar. 12 timmar skumpade vi på en buss mellan Bagan och Inle Lake. Vi passade på att dokumentera när mamma skulle ta läppstift.

Skumpande buss i burma – se, skratta med och/eller åt!

Bagan

Bagan

Bagan, en av de vackraste platserna i Burma

Brev från Burma II

”Jag ska till Burma och skriva om hur kvinnor har det.” Det var min tanke när jag bokade flygbiljetten till Thailand. Jag tar reda på lite statistik, intervjuar kvinnor. That’s it. Jag frågar vad de tycker om den politiska situationen, om de känner sig förtryckta, undersöker vilken roll de har i samhället. Redan innan jag lyckades lura till mig ett visum på den burmesiska ambassaden i Bangkok förstod jag att jag tagit mig vatten överhuvudet. Som Naw San, medlem i Student Youth Congress of Burma, en paraplyorganisation för ungdoms och studentorganisationer i Burma berättade: ”Lidandet för oss burmeser är det samma. Oavsett vilken etnisk grupp du tillhör och vilken utbildning du har är Burma ett fängelse för alla.” Burma är ett fängelse för alla, kvinnor som män. Det var bara för mig att tänka om. Situationen i burma är ingen där uttalat kvinnor far illa utan där alla som inte okritiskt följer regimen far illa.

Jag tänkte om, bokade flygbiljetten vidare till Burma och bestämde resrutt. Planerade rutt efter vilka vägar som det var tillåtet för turister att åka på och vilka ställen som var förbjudna. Med förbjudna menas ställen där det finns slavarbete, där saker händer som turister inte får se. Jag frågade Robert, exilburmes i Bangkok, som sålde biljetten om han tyckte det var intressant att se den nya huvudstaden Naypyidaw som byggdes och blev huvudstad under 2006. ”Djungelstaden” frågade han, skrattade och fortsatt: ”Där bor bara apor. Vissa har gröna kläder men alla är apor.”

Jag växlade dollar, den enda valutan som det går att växla till sig den lokala valutan kyat på svarta marknaden med. Men bara nya dollar, inte skrynkliga, använda. De accepteras inte av den burmesiska riksbanken, därför tar inga handlare heller emot den. Funderade ut hur mycket pengar som behövs för vistelsen, exakt, för ingenstans i Burma finns det en uttagsautomat. En gång hörde jag ryktas om en, det var en taxichaufför som berättade att han visste ett ställe där man kunde använda plastkort för att få pengar. Fantastiskt konstigt, tyckte han och släppte av mig från sin vita taxibil anpassad för vänstertrafik trots att det varit högertrafik i landet sedan 1948.

Tydligen ska de felstyrda bilarna bero på att man mest importerar gammalt skrot från Thailand. Att överhuvudtaget äga en bil är lyx, i de mindre städerna sker de huvudsakliga transporterna med häst och vagn, cykel eller till fots. Trots det är trafikdödligheten näst högst i Asien, endast Thailand med sina miljoner bilförare har mer otur i trafiken. Men hur många som förolyckas i trafiken i Burma är det nog inte någon som vet, det är till och med svårt att få tag på tydliga siffror om hur många människor som bor i landet. ”Någonstans mellan 50 och 60 miljoner” sa en lärare jag delade Taxi med i Yangon. Hon undervisade i geografi, var Sverige låg visste hon inte riktigt.

Isoleringen från omvärlden var total. Censuren helt otrolig. Juntans stolthet ”The New Light of Myanmar” handlade inte om annat än officiella statbesök. Men sen hamnade också Burma på 171 plats, av 175, på pressfrihetsindexet i klass med Iran, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Det skämtades lokalt om att till och med fotbollsresultaten censurerades om det gick dåligt för landslaget. En dag i Yangoon kom en brittisk kvinna inspringande på vandrarhemmet och berättade att det fanns flera skadade i hamnen, en passagerarbåt hade krockat med en oljetanker. Men nyheten försvann. Händelsen suddades bort av storebror.

Storebror som hade koll på allt, som såg till att ingen fotograferade Aung San Suu Kyis hus eller ett universitet, att ingen kom ut på internet och kunde berätta om vad som händer i landet, som vallade runt oss dumma ”turister” i områden där det var fridfullt och vackert och där människorna inte visste att det bara någon timme bort pågick ett krig. Storebror som förtryckt människorna till den grad att de själva inte inser sitt förtryck. Storebror som förbjudit befolkningen att prata politik eller kritisera regimen och som inte tvekar att fängsla den som opponerar sig statsmakten.

Min 12 minuters-skrivna-saga

Sagan och Viola och Kalle kort
Irina Bernebring Journiette

Det var en gång i ett litet, litet land inte alls lång bort,
i det lilla, lilla landet bodde prinsessan Viola och Kalle kort.
Kalle kort var en bångstyrig påg,
som alltid hade för sig en massa bluff och båg.
Kalle kort var trilsk och svår,
han var både lite döv och dum, och hade smutsigt, tovigt långt hår.
Ingen gillade egentligen Kalle kort och en dag bestämde han sig för att ge sig av, åka bort, och hitta en annan vistelseort.

I slottet satt Viola den sköna och log,
runt henne ett hov fullt av tjänare stod.
Alla gjorde sitt bästa för att hålla henne nöjd
och så länge hon var nöjd var allting frid och fröjd.
Viola prinsessan var vacker men en plåga
att sprida hat och avsky var hennes förmåga.
Hon flinade åt fattiga, var girig, dum och lat
allting hade hon fått serverat på silverfat.

Hennes far, kungen, vred sig av oro och sorg,
hennes vilda beteende höll på att rasera hans kungarike och borg.
I väst reste sig upproret fort och ingen av riddarna hade anmält sig till hans support.
Lösningen var, insåg han snabbt att gifta Viola bort.
Viola var vacker och friare från hela riket kom,
men hon lyckades skrämma bort varenda en av dom.
Hon gapade och skrek,
de flydde – avvek.
Nu fanns det inga friande prinsar kvar
och kungen desperat var.

Så en dag i fjärran en finurlig figur han såg,
han var kort, lite rufsig och såg ut som en bångstyrig påg.
”Kanske denna grabb kan rädda mig ur min prekära situation” tänkte kungen
och skickade ett gäng soldater att hämta in ungen.

Kalle kort stod i slottssalen och gapade, ett slott som detta hade han aldrig sett
och en prinsessa, så vacker. Så komplett.
Viola hon skrek och var förbannad och betedde sig som lort
men Kalle kort som hörde lite dåligt han brydde sig inte och friade fort.
”Men far du kan inte gifta bort mig med en enkel påg”,
yttrade Viola med förtvivlan. Och kungen problemet såg.
Men han hade en lösning på Violas resonemang.
Något måste denna unga grabb göra för att bli värdig att gifta sig med en kvinna av sådan rang.

Så kungen rådslog med sina närmaste män, för att hitta lösningen.
”Han kan rida in en vild häst” skrek soldat nummer fem.
”Vi kan skicka ut honom på jakt efter vildsvin till festen så kommer han snart hem igen”.
Förslagen var ofarliga och många, men Viola grep in.
Rädd att vara tvungen att gifta sig med dumbomen och inte få sitta på tronen sin.

Låt honom dräpa draken i öst och stjäla hans skatt och ta med till vårt slott.
Då kan jag och min förslagna make för alltid leva gott.
Kungen gillade idén om rikedom, guld och drakens död
men var rädd för att Kalle kort skulle misslyckas och trilla av pinn,
sa ”Nej”, och vände sig till sina kamrater för stöd.
Men Viola gapade och skrek och kungen fick panik, ”Du hörde vad prinsessan befallde, försvinn”.

Kalle kort fick sjudagars tidsfrist, gick ut genom porten och startade sin färd
för att döda draken så fruktansvärd.
Efter en dag till fots han hörde ett ynkligt ljud,
han gick nyfiket närmare ljudet som gav honom gåshud.
Mitt i skogen stod en liten låst fälla, en bur.
Han frågade nyfiket: ”Vad är du för konstigt djur”.
Den lilla figuren,
i buren,
som låg ihoprullad som en boll
kom snabbt på fötter och skrek ”Jag är inget djur, jag är ett litet troll”.
Troll hade Kalle kort aldrig mött förut,
men trollet var gulligt så han lirkade upp låset och släppte det ut.
”Vart är du på väg yngling” frågade trollet och log.
”Jag ska dräpa draken som bor i kungarikets östra skog”
”Snälla, snälla, får jag följa med, utan dig satt jag fortfarande i buren och kved”
Kalle kort som redan hade tråkigt skrattade glatt och sa,
”ja”.

Efter att duon i två dagar vandrat de kom till ett ödsligt hus.
Inne i huset stod uppdukade fat och på bordet stod ett enda litet ljus.
Magen kurrade på de båda två,
så de knackade försiktigt på
och ropade ”Hallååå?”.
En kraftig gumma öppnade fort,
”Vilka är ni, varför har ni kommit till min port?”
Gummans röst var djup och arg:
”Vad vill ni, du ovårdade pojk och du dvärg”.
”Jag är Kalle kort och det här är min vän troll, vi undrar om du skulle kunna bjuda på en bit mat,
jag såg genom fönstret, det står uppdukat på stora fat”.
Gumman fnös men bjöd dom båda in,
sen gav hon dem varsin tallrik och bjöd på maten sin.
Först var hon kall och otrevlig, men visade sig egentligen bara vara ensam och i sorg,
hennes man hade lämnat henne för någon ung lättfotad prinsessa som bodde i en borg.
De pratade om allt mellan himmel och jord
och Kalle kort berättade om sitt uppdrag när de satt där vid gummans bord.
När kvällen kom till ända hade gumman så trevligt att hon inte ville ta avsked.
Så hon frågade snällt om hon fick följa med.
Kalle kort som tyckte gumman var go och gla,
svarade snabbt
”ja”.

De tre gick i en hel dag sen kom de till en källa och fick tillfälle att törsten tillfredställa.
Kalle kort stoppade huvudet i vattnet och det han såg gjorde honom först stum
men att han såg något udda under ytan var faktiskt ett faktum.
Ur vattnet steg ett sjöväsende kedjad till sin sjö
hon berättade att den onda draken låst fast henne och väntade på att hon skulle dö.
Kalle kort dök till botten och lösgjorde henne fort,
hon tackade vänligt och neg och när Kalle kort berättade om sin färd frågade om hon fick följa med honom bort.
Kalle kort som aldrig sett ett väsen av detta slag, tvekade inte ens ett tag,
utan log mot sjöväsendet och sa
”ja”.

Dag sex var nästan till ända när Kalle kort nådde drakens hemort.
Trollet gav Kalle kort en brynja flätat av eget hår,
alla vet att trollhår att stoppa eld förmår,
Gumman gav Kalle kort en förgiftad dolk hon ämnat sticka i sin man,
men hon behövde den ej längre, efter färden sörjde hon inte längre han.
Sjöväsendet gav Kalle kort en droppe vatten ur livets brunn,
skadades han var det för att få hälsan åter bara att föra droppen till sin mun.
Sedan steg Kalle kort innanför drakens port.

Striden var lång och smutsig, draken var stor och stark.
Kalle kort kämpade tappert men förlorade hela tiden mark.
Men precis när striden tycktes vara över
lyckades Kalle kort med en spektakulär manöver.
Han fick hälsan åter när han förde droppen livselixir till sin läpp
och innan draken märkte höll han den förgiftade dolken i ett stadigt grepp.
Han stack den i drakens svarta hjärta,
draken föll till golvet och vred sig av smärta.
Den fnustade och fräste sen hoppade den till,
sen låg den död i grottan, alldeles still.

Så skyndade Kalle kort tillbaka till slottet i all hast,
och tog sig genom skogen som en tvättäkta gymnast.
Innan klockan hann slå tolv var han innanför slottets port
och kungen jublade för nu visste han att prinsessan skulle bort.
Prinsessan satt stum på sin tron och såg på den man som hon kallat en enkel påg.
Smyckad i guld från topp till tå hon inget annat än guldet såg.
De gifte sig samma kväll
och riket firade med pompa och fest,
om sanningen ska fram så blev väl prinsessan Viola aldrig snäll,
men lösningen var den som fungerade bäst.
Kalle kort fick sin vackra prinsessa och Viola fick sitt guld
och kungen kunde gömma de två i rikets utkant och stävja upproret i väst utan att känna skuld.

Att bo i en bubbla

Såhär bodde de i Inle Lake - Burma

Såhär bodde de i Inle Lake - Burma

Så här såg det ut när jag skulle flyga hem

Inställt. Roligt.

Inställt. Roligt.

Strejk?

Tydligen är det strejk på flygplatsen i Finland. Det märktes när man kom dit. Och det var först då vi fick höra talas något om det.

Ett meddelande dyker upp på skärmen på flygplanet: Passagerare med AY661 – Köpenhamm (och ett flertal andra) kontakta transfer desken vid landning. Jag blir lite konfunderad. Måste vara i Lund och lämna ett papper innan 16.00. Klockan är nu 04.00 svensk tid. Vi åkte från Bangkok 14.00 svensk tid. Planet var tidigt.

Jag till flygvärdinnan. “Varför har det kommit upp ett meddelande att vi ska kontakta transferdesken? Är planet försenat?”.

Flygvärdinnan: “Nej, det är bara något problem med bagaget”.

Jag: “Okej, så du är säker att det inte är något fel på mitt plan, jag ska till Köpenhamn.”

Flygvärdinnan: “Ja, jag är säker, ni måste bara checka in igen och ta med väskorna.”

Efter landning försökte vi och alla andra förvirrade passagerare ta oss till transferdesken. Men den var stängd. Okej? Ingen från Finnair fanns någonstans för att informera oss om vad som hände. Inställt blinkar bakom AY661. Panik. Sas finns tydligen på plats men ovilliga att hjälpa. “Ni får gå ut och prata med dom där ute”. Vi går ut, genom passkontrollen. Där finns en chek-in disk. Kön är lång. EN ensam Finnair-medarbetare arbetar för att boka om fyra inställda plan. “Ska ni inte öppna fler kassor?” Ropar någon. “Jag har försökt, men här är bara jag” svarar mannen. Väntetid. Äntligen ombokning. Planerad avgångstid 06.35. Ny avgångstid 09.50. Faktisk avgångstid 10.50. Planerad ankomst 07.50. Faktiskt ankomst 12.15 – Utan resväskor. Oerhört ostrukturerat.(Men det kunde ju varit värre. Tydligen är fler plan inställda idag, tur att jag kom hem överhuvudtaget.)

Odet?

Det var for konstigt for att vara ett sammantraffande. Mejlet som dykt upp utan forvarning. Amerikanskan hon hamnade bredvid pa bussen som visade sig vara fran staden i fraga. Som visade sig vara ett ypperligt uppslagsverk. Den gamla tanten som hon tvingades dela taxi med som babblade pa om samma stad. Vad holl pa att handa egentligen? Hon var saker pa att allting pa nagot satt hade med vartannat att gora. Ett ord, en plats, en stad som hela tiden dok upp i olika sammanhang – trots att hon aldrig kant sig dragen dit forut. Hon funderade pa valmojligheterna. Men bestamde sig for att i det tysta undersoka saken narmare och halla planerna hemliga lite till. Egentligen trodde hon ju inte pa odet. Men for mycket hade hant for att kunna kalla det ett sammantraffande.

Brev fran Burma 1

Det ar varmt. Internet uppkoppling knackig. Jag svettas, det gor alla andra med. Inatt stal en man flakten Amerikansk tjuv. Vi har haften tendens att slaviskt folja Lonely Planets, som alla andra turister. Men allt ar bra, spannande. Idag gar bussen till Bagan. Tempelstad. Over 2000 tempel. Livet har ar sa annorlunda. Bara en timme fran BKK med flyg men en helt annan varld. For det forsta ar jag numera (nastan) miljonar. Pengarna, Kyat, ar i princip inget varda. Bussbiljetten idag kostar 18 000. Inte daligt, ungefar 19 us dollar.

Men som vi konstaterde innan ar allt som har med Burma att gora udda. Folk ar trevliga, pratsamma, men ingen pratar egentligen om nagon ting. Laste tidningen pa flyget hit. 15 sidor lang. Handlade om premiarministern, generalens, besok i Sri Lanka. Hela ettan var bara presentation, titel efter titel pa alla medfoljande generaler som akte ett speciellt plan. Helt absurt. Annu mer udda ar prissattningen, inatt bodde vid for 5 us dollar var. Runt hornet ligger hotell dar det kostar 300 us dollar for en natt. Man blir helt forvirrad. Det sags att mycket i Yangoon ar forstort efter Nargis. Storsta skillnaden sags vara att traden ar borta. Det ar inte sant, vaxtligheten ar pataglig. Djungelkanslan maximal. 

Folket har ar ocksa mycket annorlunda fran i Thailand. Det finns atta folkslag och nar man tittar sig omkring ser man allt fran manniskor som ser hur som indier, kineser, mongoler. Det ar en harlig blandning.

An sa lange har jag inte sett sa mycket militarer. Men tydligen sa ar bussresan idag sa lang, minst 15 timmar, for att det langst vagen ar tva pass/visa stopp – MINST. Sa, vi lar val marka det snart.
Nu ska jag ga och svettas ihjal i min Longyi pa hotellets lilla altan. Har ar sa varmt sa ni anar inte och AC ar det inte tal om. Jag hade en flakt vid min bank/sang inatt, men den stal en dum amerikanare som namnt ovan.
Haha, nar jag och mamma gick pa promenad innan sa vi varldens smalaste tupp. Det ar sa roligt, over allt springer massa tuppar och gal. Och inatt nar vi skulle sova sa helt plotsliogt, runt 00.10, borjade det tuta overallt och hundar i omradet ylde. Vi har fortfarande inte forstatt varfor.
En annan helt galen grej ar hur bra engelska alla har pratar. Till och med sma barn. Vilken skillnad fran Thailand. Och alla vill prata med en hela tiden. En brittisk kvinna papekade att det ar pa grund av bristen av kommunikation med utsidan. De vill veta allt om oss turister, men man ska akta sig for att prata for lange med folk.
En annan skum sak ar att tydligen blir alla turister forfoljda av statliga spioner minst en gang. Jag har inte markt att vi blivit det an. Men det stod i var harliga bok att manga turister inte ens marker det.
Ett tips till den som funderar pa att aka hit dock, som vi fick lite for sent ar att hyra en egen “taxi” med chauffor. Kostar 50 us dollar for tio dagar. Inte daligt, men tyvarr inte inraknat i var plan. Bilder kommer nasta gang jag hittar ett stallet med internetuppkolling och bypasserade proxyservrar.

Off pa aventyr — Irina

Tillbaka till verkligheten?

I Burma fungerade inte internet. “Under goverment control”. Aven om personalen med flinka fingar pa hotellen kunda bypassa proxyservrar bra nog for att internetberoende turister skulle kunna kolla utlandska mejlkonton fanns det inga magiska formler for att kunna publicera ett blogginlagg. Istallet kommer det nu, da och da, dyka upp fragment av tankar som jag hittar nerklottrade lite overallt.