Irina Bernebring Journiette

”Jag ska till Burma och skriva om hur kvinnor har det.” Det var min tanke när jag bokade flygbiljetten till Thailand. Jag tar reda på lite statistik, intervjuar kvinnor. That’s it. Jag frågar vad de tycker om den politiska situationen, om de känner sig förtryckta, undersöker vilken roll de har i samhället. Redan innan jag lyckades lura till mig ett visum på den burmesiska ambassaden i Bangkok förstod jag att jag tagit mig vatten överhuvudet. Som Naw San, medlem i Student Youth Congress of Burma, en paraplyorganisation för ungdoms och studentorganisationer i Burma berättade: ”Lidandet för oss burmeser är det samma. Oavsett vilken etnisk grupp du tillhör och vilken utbildning du har är Burma ett fängelse för alla.” Burma är ett fängelse för alla, kvinnor som män. Det var bara för mig att tänka om. Situationen i burma är ingen där uttalat kvinnor far illa utan där alla som inte okritiskt följer regimen far illa.

Jag tänkte om, bokade flygbiljetten vidare till Burma och bestämde resrutt. Planerade rutt efter vilka vägar som det var tillåtet för turister att åka på och vilka ställen som var förbjudna. Med förbjudna menas ställen där det finns slavarbete, där saker händer som turister inte får se. Jag frågade Robert, exilburmes i Bangkok, som sålde biljetten om han tyckte det var intressant att se den nya huvudstaden Naypyidaw som byggdes och blev huvudstad under 2006. ”Djungelstaden” frågade han, skrattade och fortsatt: ”Där bor bara apor. Vissa har gröna kläder men alla är apor.”

Jag växlade dollar, den enda valutan som det går att växla till sig den lokala valutan kyat på svarta marknaden med. Men bara nya dollar, inte skrynkliga, använda. De accepteras inte av den burmesiska riksbanken, därför tar inga handlare heller emot den. Funderade ut hur mycket pengar som behövs för vistelsen, exakt, för ingenstans i Burma finns det en uttagsautomat. En gång hörde jag ryktas om en, det var en taxichaufför som berättade att han visste ett ställe där man kunde använda plastkort för att få pengar. Fantastiskt konstigt, tyckte han och släppte av mig från sin vita taxibil anpassad för vänstertrafik trots att det varit högertrafik i landet sedan 1948.

Tydligen ska de felstyrda bilarna bero på att man mest importerar gammalt skrot från Thailand. Att överhuvudtaget äga en bil är lyx, i de mindre städerna sker de huvudsakliga transporterna med häst och vagn, cykel eller till fots. Trots det är trafikdödligheten näst högst i Asien, endast Thailand med sina miljoner bilförare har mer otur i trafiken. Men hur många som förolyckas i trafiken i Burma är det nog inte någon som vet, det är till och med svårt att få tag på tydliga siffror om hur många människor som bor i landet. ”Någonstans mellan 50 och 60 miljoner” sa en lärare jag delade Taxi med i Yangon. Hon undervisade i geografi, var Sverige låg visste hon inte riktigt.

Isoleringen från omvärlden var total. Censuren helt otrolig. Juntans stolthet ”The New Light of Myanmar” handlade inte om annat än officiella statbesök. Men sen hamnade också Burma på 171 plats, av 175, på pressfrihetsindexet i klass med Iran, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Det skämtades lokalt om att till och med fotbollsresultaten censurerades om det gick dåligt för landslaget. En dag i Yangoon kom en brittisk kvinna inspringande på vandrarhemmet och berättade att det fanns flera skadade i hamnen, en passagerarbåt hade krockat med en oljetanker. Men nyheten försvann. Händelsen suddades bort av storebror.

Storebror som hade koll på allt, som såg till att ingen fotograferade Aung San Suu Kyis hus eller ett universitet, att ingen kom ut på internet och kunde berätta om vad som händer i landet, som vallade runt oss dumma ”turister” i områden där det var fridfullt och vackert och där människorna inte visste att det bara någon timme bort pågick ett krig. Storebror som förtryckt människorna till den grad att de själva inte inser sitt förtryck. Storebror som förbjudit befolkningen att prata politik eller kritisera regimen och som inte tvekar att fängsla den som opponerar sig statsmakten.