Irina Bernebring Journiette

Sagan och Viola och Kalle kort
Irina Bernebring Journiette

Det var en gång i ett litet, litet land inte alls lång bort,
i det lilla, lilla landet bodde prinsessan Viola och Kalle kort.
Kalle kort var en bångstyrig påg,
som alltid hade för sig en massa bluff och båg.
Kalle kort var trilsk och svår,
han var både lite döv och dum, och hade smutsigt, tovigt långt hår.
Ingen gillade egentligen Kalle kort och en dag bestämde han sig för att ge sig av, åka bort, och hitta en annan vistelseort.

I slottet satt Viola den sköna och log,
runt henne ett hov fullt av tjänare stod.
Alla gjorde sitt bästa för att hålla henne nöjd
och så länge hon var nöjd var allting frid och fröjd.
Viola prinsessan var vacker men en plåga
att sprida hat och avsky var hennes förmåga.
Hon flinade åt fattiga, var girig, dum och lat
allting hade hon fått serverat på silverfat.

Hennes far, kungen, vred sig av oro och sorg,
hennes vilda beteende höll på att rasera hans kungarike och borg.
I väst reste sig upproret fort och ingen av riddarna hade anmält sig till hans support.
Lösningen var, insåg han snabbt att gifta Viola bort.
Viola var vacker och friare från hela riket kom,
men hon lyckades skrämma bort varenda en av dom.
Hon gapade och skrek,
de flydde – avvek.
Nu fanns det inga friande prinsar kvar
och kungen desperat var.

Så en dag i fjärran en finurlig figur han såg,
han var kort, lite rufsig och såg ut som en bångstyrig påg.
”Kanske denna grabb kan rädda mig ur min prekära situation” tänkte kungen
och skickade ett gäng soldater att hämta in ungen.

Kalle kort stod i slottssalen och gapade, ett slott som detta hade han aldrig sett
och en prinsessa, så vacker. Så komplett.
Viola hon skrek och var förbannad och betedde sig som lort
men Kalle kort som hörde lite dåligt han brydde sig inte och friade fort.
”Men far du kan inte gifta bort mig med en enkel påg”,
yttrade Viola med förtvivlan. Och kungen problemet såg.
Men han hade en lösning på Violas resonemang.
Något måste denna unga grabb göra för att bli värdig att gifta sig med en kvinna av sådan rang.

Så kungen rådslog med sina närmaste män, för att hitta lösningen.
”Han kan rida in en vild häst” skrek soldat nummer fem.
”Vi kan skicka ut honom på jakt efter vildsvin till festen så kommer han snart hem igen”.
Förslagen var ofarliga och många, men Viola grep in.
Rädd att vara tvungen att gifta sig med dumbomen och inte få sitta på tronen sin.

Låt honom dräpa draken i öst och stjäla hans skatt och ta med till vårt slott.
Då kan jag och min förslagna make för alltid leva gott.
Kungen gillade idén om rikedom, guld och drakens död
men var rädd för att Kalle kort skulle misslyckas och trilla av pinn,
sa ”Nej”, och vände sig till sina kamrater för stöd.
Men Viola gapade och skrek och kungen fick panik, ”Du hörde vad prinsessan befallde, försvinn”.

Kalle kort fick sjudagars tidsfrist, gick ut genom porten och startade sin färd
för att döda draken så fruktansvärd.
Efter en dag till fots han hörde ett ynkligt ljud,
han gick nyfiket närmare ljudet som gav honom gåshud.
Mitt i skogen stod en liten låst fälla, en bur.
Han frågade nyfiket: ”Vad är du för konstigt djur”.
Den lilla figuren,
i buren,
som låg ihoprullad som en boll
kom snabbt på fötter och skrek ”Jag är inget djur, jag är ett litet troll”.
Troll hade Kalle kort aldrig mött förut,
men trollet var gulligt så han lirkade upp låset och släppte det ut.
”Vart är du på väg yngling” frågade trollet och log.
”Jag ska dräpa draken som bor i kungarikets östra skog”
”Snälla, snälla, får jag följa med, utan dig satt jag fortfarande i buren och kved”
Kalle kort som redan hade tråkigt skrattade glatt och sa,
”ja”.

Efter att duon i två dagar vandrat de kom till ett ödsligt hus.
Inne i huset stod uppdukade fat och på bordet stod ett enda litet ljus.
Magen kurrade på de båda två,
så de knackade försiktigt på
och ropade ”Hallååå?”.
En kraftig gumma öppnade fort,
”Vilka är ni, varför har ni kommit till min port?”
Gummans röst var djup och arg:
”Vad vill ni, du ovårdade pojk och du dvärg”.
”Jag är Kalle kort och det här är min vän troll, vi undrar om du skulle kunna bjuda på en bit mat,
jag såg genom fönstret, det står uppdukat på stora fat”.
Gumman fnös men bjöd dom båda in,
sen gav hon dem varsin tallrik och bjöd på maten sin.
Först var hon kall och otrevlig, men visade sig egentligen bara vara ensam och i sorg,
hennes man hade lämnat henne för någon ung lättfotad prinsessa som bodde i en borg.
De pratade om allt mellan himmel och jord
och Kalle kort berättade om sitt uppdrag när de satt där vid gummans bord.
När kvällen kom till ända hade gumman så trevligt att hon inte ville ta avsked.
Så hon frågade snällt om hon fick följa med.
Kalle kort som tyckte gumman var go och gla,
svarade snabbt
”ja”.

De tre gick i en hel dag sen kom de till en källa och fick tillfälle att törsten tillfredställa.
Kalle kort stoppade huvudet i vattnet och det han såg gjorde honom först stum
men att han såg något udda under ytan var faktiskt ett faktum.
Ur vattnet steg ett sjöväsende kedjad till sin sjö
hon berättade att den onda draken låst fast henne och väntade på att hon skulle dö.
Kalle kort dök till botten och lösgjorde henne fort,
hon tackade vänligt och neg och när Kalle kort berättade om sin färd frågade om hon fick följa med honom bort.
Kalle kort som aldrig sett ett väsen av detta slag, tvekade inte ens ett tag,
utan log mot sjöväsendet och sa
”ja”.

Dag sex var nästan till ända när Kalle kort nådde drakens hemort.
Trollet gav Kalle kort en brynja flätat av eget hår,
alla vet att trollhår att stoppa eld förmår,
Gumman gav Kalle kort en förgiftad dolk hon ämnat sticka i sin man,
men hon behövde den ej längre, efter färden sörjde hon inte längre han.
Sjöväsendet gav Kalle kort en droppe vatten ur livets brunn,
skadades han var det för att få hälsan åter bara att föra droppen till sin mun.
Sedan steg Kalle kort innanför drakens port.

Striden var lång och smutsig, draken var stor och stark.
Kalle kort kämpade tappert men förlorade hela tiden mark.
Men precis när striden tycktes vara över
lyckades Kalle kort med en spektakulär manöver.
Han fick hälsan åter när han förde droppen livselixir till sin läpp
och innan draken märkte höll han den förgiftade dolken i ett stadigt grepp.
Han stack den i drakens svarta hjärta,
draken föll till golvet och vred sig av smärta.
Den fnustade och fräste sen hoppade den till,
sen låg den död i grottan, alldeles still.

Så skyndade Kalle kort tillbaka till slottet i all hast,
och tog sig genom skogen som en tvättäkta gymnast.
Innan klockan hann slå tolv var han innanför slottets port
och kungen jublade för nu visste han att prinsessan skulle bort.
Prinsessan satt stum på sin tron och såg på den man som hon kallat en enkel påg.
Smyckad i guld från topp till tå hon inget annat än guldet såg.
De gifte sig samma kväll
och riket firade med pompa och fest,
om sanningen ska fram så blev väl prinsessan Viola aldrig snäll,
men lösningen var den som fungerade bäst.
Kalle kort fick sin vackra prinsessa och Viola fick sitt guld
och kungen kunde gömma de två i rikets utkant och stävja upproret i väst utan att känna skuld.