Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Month: January, 2010

Sagor från min barndom

Av Irina, 6 år

Den nakna bananen
Det var en gång en banan som hade tapat sitt skal och tog äppleskalet, apelsinskalet men dom tog tillbaka sina skal tills en dag då han hittade sin fru som hade hittat hans skal och så fick han sitt skal.

Den ensama tavlan
Det var en gång en tavla som var så ensam han letade och letade efter en vän efter åren gick så slutade hon leta vet du vad som hände då mitt framför henne stog världens snyggaste kille.

Mars lika med Vars
Igår när jag åt ett mars så tänkte jag genast på en vars. Versen den handlade om blommor och bin och att gustav var så fin. Snäll och rar Gustav var. I flera dagar. Sen så var allt som vanligt. Och han gjorde allt så planligt.

De tre ljusen
Det var en gång tre ljus som trode att någon av dem var bäst det första ljuset sa era pestar det andra ljuset sa era landrar och det tredje ljuset sa era vevar så där höl ljusen på dag och natt enan tills en dag när ljus ett somnade och sen ljus två och sen ljus tre.

Vad har hänt med färgen?
Vad har hänt med färgen vart har all grön färg på träden tagit vagen stakars träd som får stå nakna med sin krona för sig själv på vintern och bli av med all färg gul grön och röd.

Den dumma gumman.

Det var en gång en gumma som hette dumma gumma dumma gumma var en riktigt het slunga som gillade att gunga och skumma på den som kom närma dumma gumma. Dumma gumma gilla inte bara det hon gillade att fiska med.

Min författarkarriär började tidigt. Lyckad? Tveksamt. Men ohyggligt rolig!

Advertisement

Tiden går fort

Först ville jag bli polis eller yrkesmördare. Då gick jag i årskurs två på Högastensskolan och tyckte att fånga bovar var sjukt häftigt, eller att ta livet av dem i sann Jean Reno anda i Léon. Sedan bäst-i-världen på vilken idrott som helst. Då gick jag i trean på samma skola och lekte bäst-i-världen med Gustav, varje, ja, verkligen, varje dag. Sedan jurist i fyran. Igen, det här med att låsa in elaka män (ur ett barnsligt ogenusmedvetet perspektiv), åklagare såg alltid coola ut på tv med. Sen fick jag min uppenbarelse. Jag skulle bli journalist. That was that. På den vägen var det. Tydliga mål, raka linjer, inga omvägar. Och nu. 10 år senare. Är jag där. Det är läskigt. Nu måste jag ha nya mål. Nu måste jag ha ett jobb. Det var mycket enklare när det bara var en avlägsen dröm och jag satt och dagdrömde i kafeterian över en bullemedbulle någon gång under 90-talet.

Återkomsten

Jag har inte riktigt tid att blogga. Skriver på mina reportage från Burma. Det är tungt. Mycket tungt. Men snart så. Har precis skickat iväg ett mejl till min redigeringsguru (aka Alfred), som ska försöka förklara för mig varför min text inte linjerar i InDesign. Och nu fick jag helt plötsligt bråttom. Om 90 minuter ska jag vara hemma hos Loulou med Joanna och Lisette och dricka vin och prata om alla våra äventyr. Loulou har byggt barnhem i Ghana, jag har letat berättelser i Burma och Joanna och Lisette har levt livet i New York.