Tiden går fort

Först ville jag bli polis eller yrkesmördare. Då gick jag i årskurs två på Högastensskolan och tyckte att fånga bovar var sjukt häftigt, eller att ta livet av dem i sann Jean Reno anda i Léon. Sedan bäst-i-världen på vilken idrott som helst. Då gick jag i trean på samma skola och lekte bäst-i-världen med Gustav, varje, ja, verkligen, varje dag. Sedan jurist i fyran. Igen, det här med att låsa in elaka män (ur ett barnsligt ogenusmedvetet perspektiv), åklagare såg alltid coola ut på tv med. Sen fick jag min uppenbarelse. Jag skulle bli journalist. That was that. På den vägen var det. Tydliga mål, raka linjer, inga omvägar. Och nu. 10 år senare. Är jag där. Det är läskigt. Nu måste jag ha nya mål. Nu måste jag ha ett jobb. Det var mycket enklare när det bara var en avlägsen dröm och jag satt och dagdrömde i kafeterian över en bullemedbulle någon gång under 90-talet.

Advertisement