Irina Bernebring Journiette

Ja, då var jag hemma igen efter en vecka i Bratislava och en weekend i Wien. GALET, sammanfattar allt. Weekenden i Wien gjorde upp för all irritation som uppstod i Slovakien. I går mötte vi upp Sandra, en tjej jag träffade i Serbien förra våren. Bodde i en otroligt mysig lägenhet i centrala Wien. Senaste berättade hon för oss att det var horkvarteren, läskigt att se kvinnor som öppet sålde sex, men det gav upphov till en intressant debatt och tanke kring prostitution. Sandra tog oss med till “Museei Qvartier” (Jag orkar inte ta reda på hur det stavas och stava det rätt) där vi drack ett glas vin och spionerade på alla galna människor. Tråkigt var det att vi mötte upp Sandra ganska sent. När jag och Emilia var på väg till Leopold museet ringde nämligen min telefon och ganska otippad visade sig att en hel drös med trevliga människor från Slovakien tagit sig till Wien över dagen. Att de mötte oss fick ju dock bli en väl bevarad hemlighet. Så jag och Emilia (hemmastadda i staden som vi blivit) visade runt folket och tillbringade majoriteten av dagen sittandes i olika parker och prata om allt mellan himmel och jord. Vi hann dock se operahuset och Emilia spontandansade till marchmusik som spelades i palatsområdet.

Efter vin och en lång dag i solen, begav jag och Emilia oss hem till Sandra där vi sov i exakt 2 och en halv timme innan vi släpade väskorna till flygbussen och åkte hem. På planet drabbades jag av syrebrist (kändes det som) fick värme attacker och trodde att jag aldrig skulle komma av planet. Men, jag lyckades ta mig hem. Klockan 11.15 steg jag inom dörren och segade ner i sängen. Har vaknat nyss, tvättar och städar. Ska strax gå och handla och fylla upp kylskåpet och knåpa lite mer på min artikel, sedan får vi se vad som händer.

Auf Widersen

Sjöng jag och Emilia högt på tåget mellan Bratislava och Wien. Vi har rymt. Kursen slutar i morgon, men vi har spenderat hela dagen i Wien. Kursen var total katastrof, träffade många underbara människor men som Brecht från Belgien sa,

— There was no course

Vilket var och är sant.  Det var ingen kurs, det fanns ingen struktur ingen organisering och inget mål. Jag var besviken, Emilia var besviken och alla andra var besvikna. Så, då spydde jag ur mig en lögn och flydde. Världens sämsta lögn, men högst nödvändig.

(Jag med min allra mest seriösa röst) — Dom ringde och frågade om jag ville göra ett jobb i Wien, jag sa ja, så nu måste vi åka i morgon tidigt.

(Igor, ser fundersam ut) — Jaha, Emilia också.

(Emilia) — Ja, jag är hennes assistent.

(Jag) — Ja, Emilia vet inte hur man själv tar sig runt och så. Det känns fel att lämna henne.

….. Haha, lögnen är så uppenbart dålig att det är ett under att vi inte bröt ihop av skratt. Men vad skulle han göra? Han har satt ihop en extremt dålig kurs. I morse skällde han på oss för att vi druckit alkohol. Hm. Välj ut 20 personer i åldern mellan 19-44. Placera dem i ett hus i Slovakien helt själva. Ha 20 vinflaskor och oändligt många burkar öl stående i skafferiet för de boende. Nja, kanske inte riktigt rätt metod. Och varför klaga näst sista dagen.  Förresten drack de själva samtidigt.  Äsch, som ni kanske märker blev jag rätt bitter – fram tills min lögn då.

Så, klockan 11.50 hoppade vi på tåget till Wien. Ingenstans att bo, ingen kunskap om Wien överhuvudtaget eller vart tåget ens stannade. 12.50 var vi framme vid Wien Sydhoff. Vi köpte en karta och bestämde oss för ett område vi ville bo i. Centralt och nära till flygtåget. Sedan tog vi helt enkelt oss dit med tåg och letade upp ett hotell. Ett extremt trevligt litet pensionat precis vid ”Stadtsparken”.

Vi slängde in våra saker i rummet och gav oss ut på expedition. Belvedere stod högst på listan.  Vi vecklade ut kartan och Emilia fällde dagens första roliga kommentar.

(Hjälpande Vienes) — Var är ni på väg?

(Emilia) – Ingenstans, vi försöker bara ta reda på var vi är.

Klockan började närma sig två. Efter att ha vandrat runt längst smågator i gassande sol, stod det klart för oss att vi behövde mat. Efter en timmes letande utan resultat fann vi en asiatisk restaurang. ”Perfekt”. Men ack så fel vi hade. Vi lyckades utan tvekan hitta Wiens sämsta restaurang. Servitören satt och kollade på tv hela tiden. Pausade bara för att gå ut och värma våra vegetariska vårrullar i mikron. Otroligt äckligt. Topp tio av de värsta restaurangbesöken någonsin. Jag frågade konstant efter ”Chef Ramsey” och tillslut gav vi upp och letade vidare efter museet.  Det tog oss en timme till att hitta dit. Först lyckades vi förvilla oss i Botaniska trädgården, fint, men snårigt. Sedan tillslut uppenbarade sig Belvedere. Mellan oss och några av Gustav Klimts främsta verk stod nu bara en kilometer backe. 30 minuter senare tog vi oss in genom huvudentrén. Vi sprang fram till Kyssen, vacker. Vi lyckades hålla energin uppe i några rum till. Sedan. Rasade allt. Mina fötter och min tunga slutade fungera och Emilia såg bara fiskar i tavlorna. (Här är det av vikt att förklara att jag under dagen lidit av en relativt långlivad bakfylla och att Emilia endast lyckades sova mellan 5-7.) Men, vi klarade det.

På vägen tillbaka till hotellet bestämde vi oss för att promenera runt i Stadsparken ett tag. Väl där hölls en enorm matfestival och det kryllade av människor och gratis smakprov av delikatesser från Österrikes alla hörn. Trevligt, men utmattande. Någonstans i det hela fann vi en gräsmatta där vi vilade någon minut och lyckades finna lite mer energi.  Därefter var det dags att ta sig tillbaka mot hotellet. Vi lyckades lokalisera ett internetcafé och ringde upp min österrikiska vän, som nu lovat att ta oss under sina vingar i morgon. Sedan strosade vi omkring tills nu. Vi köpte med oss en påse taco-chips och lite Camembert och åt en ljuvlig middag. Nu ska jag ta en snabb dusch sedan ska vi leta upp en av Wiens mest berömda Jazzklubbar och uppleva nattlivet.