Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Improvisation.

I dag har jag förövrigt improvisationssjungit. Vi var några stycken som satte oss i en ring, sedan så blundade man och gjorde ljud, vilka man ville, så länge man höll takten och upprepade dem rytmiskt. Första gången var det pinsamt, jag är inte konservativ eller tråkig, men ibland är saker lite jobbiga i början. Andra gången gick det bättre. Jag blundade, gjorde ljuden högre och högre, mer och mer rytmiskt. Varierade mig, kom in i stämningen. Började röra på kroppen. Vi satt så, gjorde det några gånger tills melodin dog ut av sig själv. Otroligt meditativt, befriande och energigivande. Var precis som om kroppen producerade tonvis med adrenalin som trängde sig ut genom varje por när mässandet blev högre och högre. Förväntningarna steg och nyfikenheten kröp sig på. “Vilket ljud kommer härnäst, vilken väg kommer melodin att ta?”

Call me crazy. (Ursäkta för mina ibland fåniga engelska uttryck) Men det var helt underbart. Jag kommer att införa improvisationssången och mässandet hemma.

Advertisement

Calvin Harris – I’m Not Alone

Jag njuter.

Krigets första offer är…?

Sanningen. Skriver Phillip Knightley. Och som journalist och freds- och konfliktvetare vet man att så kan vara fallet. I krigstider och under en konflikt får sanningen ofta ge vika för propaganda, demonisering och ryktesspridning. Men krig har fler viktiga offer, alla tänker jag inte nämna här. Men en sak jag funderat på att skriva en artikel länge om är de våldtagna kvinnorna. Krigens första offer – de våldtagna kvinnorna skriver DN i dag.

“Namnen är många, berättelserna plågsamma. Mina anteckningsböcker från Afrikas många konflikthärdar är fulla av kvinnor som vittnat om våldsamma sexuella övergrepp. Bakheita i östra Tchad. Nioåriga Hawa i Liberia. Nyabinthu, Janice, Veneranda, Masumbuko, Venansi, Odette, Anita, Agatha, Venasiya och Rebecca i östra Demokratiska Republiken Kongo.”

Inleder Anna Koblanc sin  artikel. Den är välskriven, det är den. Men, det är ingen nyhet. Våldtäkt som krigsföring har “alltid” varit en viktig del för motståndaren. Redan under de tidiga krigen på balkan rapporterades det om systematiska våldtäkter av både kvinnor och män. 2004 rapporterade bland annat Amnesty International om våldtäkter i Colombia.

“Offren blir straffade om och om igen, först utsätts de för övergrepp, sedan förskjuts de av sina familjer, de förödmjukas i det juridiska systemet, förvägras medicinsk vård och får sällan uppleva att förövarna ställs inför rätta”

Skriver dåvarande pressekreteraren Elisabeth Löfgren här. Vad hon syftar till är inte endast den direkta våldshandling som våldtäkten innebär utan också dess efterföljder. Förutom de som Elisabeth Löfgren lyfter fram är förtunnande av blodslinjen en viktigt syfte för våltäktsmannen i krig, speciellt vid etniska konflikter. Att förgripa sig på kvinnan som också ofta symboliserar privatlivet och familjen borta från krigsfälten och det civila samhället innebär också att de indirekt förgriper sig på motståndarens familjeära och vanhedrar inte bara kvinnan utan också den man som inte kan skydda sin kvinna.

En kort tanke. Ingen nyhet för många. Verklighet för ännu fler. Krigets första offer är alltid mänskligheten.

Miloslava – Slovakien (dag 1-2)

God morgon och god middag. Nu sitter jag och Emilia i våra sängar med vars en laptop framför oss och reflekterar över dagen. Givande hitintills. Mycket flumm måste jag medge, men ändå givande.

Spenderade dagen i Köpenhamn med daddy. Det var otroligt mysigt, brunchade med hans väninna Karin och sedan gav vi oss i kast med lite “last minute”  shopping inför min resa. Naturligvis hade jag struntat i att packa det mesta, eftersom jag brukar handla saker när jag väl är på plats. Min käre far påminde mig dock om att det kan vara svårt att hitta alla udda grejer jag söker i en by i Slovakien. Tre sekunder senare insåg jag att jag hade skoskav, och eftersom jag hellre är fin än bekväm. Hade jag bara stoppat ner ett par vackra skyhöga pumps och inga gångsskor förutom de nyinköpta jag hade på mig. Så, vi gav oss på jakt. Men, i (dumma) Danmark hade de bara likadana skor som de har i Sverige. Inget egentligt problem om det inte vore för växelkursen. 600 kronor för ett par skor i Danmark (som kostar 600 kronor i Sverige) är lika med 886 svenska kronor. Med en mellanskillnad på strax under 300 dök principiellt snåla Ina fram och bet ihop. I stället tog vi oss kvickt hem till pappsen som bjöd på Dumleglass och som fyllde mitt redan överfyllda handbagage med plåster.

Klockan var 18.04 när Emilia dök upp på Kastrup. Jag viftade så fint med min svenska flagga som jag tvingade pappa att köpa (som redan har viftats sönder) och sedan gav vi oss i väg.

Landade i Wien vid 21.47, och tog bussen till Bratislava. Innan dess lyckades jag vi hitta på en massa buss och sprida förvirring kring oss. Flygplanströtta (och valborgströtta) jag hittade på en massa ord utan någon som helst mening, och Emilia övertalade sig själv på Wiens flygplats att vi redan var i Slovakien. Det var inte förrens hon reflekterade kring varför folk pratade “tyska” i Slovakien som vi kom ihåg var vi skulle och var vi var.

Till slut kom vi fram, och nu är vi här. Folket är trevligt, kreativa härliga människor, i kväll är det grillfest och i morgon börjar kursen på riktigt.

Uppdaterar i morgon. Ska strax ge mig ut på utflykt i Miloslava och utforska vad som gömmer sig under varje sten. Spännande med nya ställen.

Slovakien hitintills – Annorlunda, spännande, tydliga Sovjetiska drag.