Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Month: June, 2009

Lycka

Gick i trappan och planerade att skriva inlägg om hur jag nog inte kände för att uppdatera på ett tag. Nu för tiden ramlar jag nämligen bara omkring i någonslags eufori. Jag är inte trött, inte hungrig. Bara lycklig. Jag har låtit mitt hår föras fritt av vinden i dag. Jag tränar och mår bra. Jag trampar i min egen takt på cykeln, stressar inte.

Och så kommer jag hem och tänker skriva om hur lycklig jag är. Och så händer det. Det som aldrig brukar hända. Det blir bättre, nu är jag nästan rädd för att det bara kan gå sämre. Men jag ska inte tänka så, jag ska bara njuta. Det här hände när jag kom innanför min dörr.

1) Jag öppnar ett kuvert där det står att jag får 10 000 i stipendium till mitt C-reportage. Och att en vännina till mig också fått!

2) Jag öppnar min mejl inbox och ser att jag fått VG på uppgift 4 i min sommarkurs som ska vara färdig i augusti. En halv-uppgift kvar att göra. Den fixar jag i veckan. Sedan. Verkligen, ledig, inga förpliktelser.

Och jag glömde berätta att allting bara har gått på moln, simmade 1 000 m på 25 minuter. Hade en underbar lunch i solen med pappa och Karin. Fick träningskläder och en otroligt vacker klänning som satt helt perfekt och var på rea av pappa. Och sedan hittade jag en vacker kjol och virkad top som bara satt helt perfekt. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Fullkommligt meningslöst inlägg egentligen. Men ändå.

Lycka.

(Jag kommer säkert att få underkänt på min radioexamination i morgon, därför allt går så bra idag. Men, det överlever jag, två veckor i Lund till våren blir bara trevligt)

Geoffrey Oryema

Har kanske sagt detta innan. Men värt att påpeka igen. Lyssna på Oryema. En musiker från Uganda som flydde under Idi Amins styre. Smärta och hopp. Lycka och sorg. Så vackert. Min favorit är absolut “Makambo”

Dag ett av fem

..hemma från Grönland. Fortfarande tankar i kaos. Inleder min nya ledighet med fem dagars fasta. Känns skönt, spännande. I morgon ska jag jogga in till staden och köpa ett gym kort och ett sommarbusskort så jag kan åka på utflykter i skåne. Sedan ska jag ta en lång simtur, handla frukt och grönsaksjuicer och promenera hem. Jag har aldrig fastat (medvetet) tidigare. Den senaste tiden har jag däremot känt hur kroppen hamnat i obalans, hur jag hamnat i obalans på grund av stress (jag klagar inte). Stress som inneburit att jag tränat mindre, ätit oregelbundet och fel och mediterat och lyssnat på vad min kropp vill ha mindre. Någonting som ska ändras i sommar. I sommar ska jag finna balans, eller återfinna balansen. Känns helt underbart. Och fem dagars fasta inleder mina 10 veckor av nervärvning.

Förresten måste jag rekommendera en underbar musiker. Någon som hjälper mig finna rytmen. Salif Keita. Lyssna nedan och njut.

Grønland vers 2.0

Det ør førændring i luften. Det mærks. Spænningen stiger. I morgon infør sjælvstyret på Grønland. Dansk kolonianmakt ær førbi (næstan). Grønlændska blir det officiella språket och det grønlændska folket återtar sitt land. Det ær intressant att vara hær. Att lyssna på allas farhågor och førvæntningar. Det firas konstant, tre dagars firande inleddes igår. I dag håller det på før fullt, trots att regnet æser ner utanfør. Det gør ingenting, folket ær lyckligt.

Jag har ænnu inte upplevt allt det negativa som mamma berættar om. Men jag har varit hær i snart lite mer æn en vecka. Hon har varit hær i snart lite mer æn tre månader. Jag reagerar i stællet på alla små ting. Som att folk alltid ler tillbaka till en och att man kan vinna 200 dkk i presentkort på Brugsen om man ler mot en journalist. Det ær roligt. En annan rolig sak ær att det tycks finnas oændligt med bilar hær i Nuuk, men bara 16 000 invånare, 3 busslinjer och 5 gator som tar dig runt hela staden. En mindre rolig sak ær all smuts. Det som gøms i snø kommer upp i tø och så ær verkligen fallet hær. Allt mæjligt skræp ligger slængt i diken. Men så fort man kommer upp i fjællen førændras allt. Efter 15 minuters busstur eller cirka en timmes promenad (tack vare alla berg, backar och kullar som måste klættras uppfør, nerfør, øver eller runt) kan man ta sig till en helt annan værld. Inga mænniskor, bara tystnad. Hærom dagen åkte vi på tur in i Isfjorden – bilder kommer nær jag kommer hem. Det var slående vackert. Mæktiga isberg som reser sig genom dimman ur ett djupblått hav. Det enda som hørs ær vattnets porlande.

Nu måste jag gå før biblioteket stænger. Jag ær fortfarande førstummad øver scenografin hær och hur vackert allting ær. Kan inte hitta ord att formulera alltets skønhet. Jag ær lite i extas. Lite så dær underbart førvirrad nær kreativiteten vill bryta sig ut men den inte vet hur. Æsch, nu svamlar jag. Jag lovar att jag ska uppdatera med något lite mer konkret nær jag funnit mina ord. I morgon ska jag fira nationaldag och sjælvstyrelse – vi får se hur allt utvecklar sig.

Grønland vers 1.0

Det ær kaos nær jag stiger av planet. Kaos. 225 mænniskor kliver av ett plan och trængs på en 25 m2 stor yta. Nær går mitt plan vidare frågar jag någon i min førvirring. Snart svarar en svarthårig flygværdinna. Vadå, snart? tænker jag. Snart kan man væl inte svara. Ær det ingen tid? Hinner jag handla?, frågan slinter ur munnen på mig innan jag tænker till. Vilken idiot jag ær. Vill jag verkligen trænga mig in i den lilla taxfree butiken som består av 5 hyllor och dær 73 procent av de andra flygresenærerna trængt sig in?. Ja, svarar den unga kvinnan, som tillskillnad från majoriteten av de som jobbar hær ær grønlændsk. Så, jag trænger mig in i butiken med ryggsæcken hængande på magen. “Vilken jævla turist jag ser ut som, alla fattar ju att jag inte kommer hær ifrån” Jag hugger tag i två flaskor vin och den limpa cigaretter jag fått bestællning på och glider in i køn. Bara 4 personer framfør. På två minuter væxer køn bakom mig till ett vidunder fyllt att alkoholsugna grønlænningar och danskar. Jag slænger upp varorna på bandet. Pip, pip, pip låter det sedan blinkar priset i stora grøna bokstæver. “Det ær billigt att handla på flygplatsen” Mammas ord viner færbi i huvudet nær priset glider upp. 431 dkk kronor. 431, før två flaskor vin och en limpa cigaretter? Kortet åker fram, jag betalar snabbt. Får inte missa mitt plan. Halvjoggar de tre meter från affæren ut genom någonslags svængdørr från terminal två till terminal ett. “Ær flygplatsen stor?” Frågade jag en kvinnan någonstans under inflygningen. “Ja”, svarade hon. Nu står jag hær, stressad som fan. Rædd att missa planet och få bo sjælv på någon tundra och inser att flygplatsen bara har två gater. Att jag redan ær vid rætt gate, att mitt plan bara rymmer 30 passagerare, att mitt plan går om en timme och att jag handlat två vinflaskor før 129 respektive 89 dkk kronor styck. I svenska 192 och 132 kronor. Absurt. Vadå billigt, kunde ju tagit med vin hemifrån.

Klockan ær 11.55 nær det pyttelilla planet lyfter mot Nuuk. Vi sitter ganska trångt vi 30 passagerare som søkt oss hit i dag. Først landar planet i Nuuk, sedan vidare mot “Nassasuaqu” och sedan vidare igen. Træffar en trevlig man som ska jobba två månader på en væderstation. Flyger sista biten med helikopter. Det ær helt øde. Spænnande tycker han, som var hær førra året också och då svor att han aldrig skulle tillbaka. “Ha” sa han, “De ringde och då kunde jag inte sæga nej, vet inte varfør”. Spænnande tycker han, isolering påstår jag och næmner iførbifarten att det låter som upplægget till en dålig psykologisk triller/skræckfilm. Fem personer mitt ute i ingenstans i två månader. Vi skrattar. Det ær trevligt. (Parantes, nu sitter det någon bredvid mig på biblioteket och kollar porr, trots att det tydligt står att det ær førbjudet, jag dør) Tillbaka till gårdagen. Vi har trevligt, det lugnar mig under min vilda flygtur. Jag ljuger och sæger att jag inte ær rædd. Men det ær jag, rædd att motorn ska tystna och att vi ska falla ner från himlen i ett stort røtt brak. Sen, somnar jag och vaknar nær planet slår i marken. Nær jag sæger slår, menar jag slår. Det slog och sedan hoppade vi lite, sen var vi framme. Sen stod mamma dær och vinkade och vi kramades och jag var lycklig. Sen åkte vi buss, 10 minuter tog det från flyplatsen till mammas lægenhet. Den ligger i block 3, så heter husen hær. De som danskarna byggde under bostadsbristen på 60-talet. Block 1-9 finns. Hær bor grønlænningarna. I de fina nybyggda husen vid kolonihamnen, dær bor danskarna och de rika. Mamma berættar, mycket och længe. Jag minns vad mannen på flygplatsen i Kangerlassauq berættade. “Var tredje barn på grønland svælter”.

Klockan ær fyra nær jag och mamma ger oss ut på vårt færsta æventyr. Vi betar fort och sækert av seværdheter i Nuuk. Med bara 16 000 invånare kan ni førestælla er hur litet hær ær. Tankar på alkoholism, incest, dansk kolonialism flyger genom skallen på mig nær vi strosar genom staden. Ændå lycka, hopp, men, mamma sæger att førsta intrycket snart gløms bort. Att hon gått igenom samma faser som mig. Jag som sæger att grønlændarna tycks vara ett øppet och glatt folk, trots allt. Mamma ler sådær som vuxna ældre visa mænniskor ler nær de vet något som man sjælv inte vet. “Man kan tro det ja” Sæger hon. Fyra fyllon ropar efter oss. Punkt.

Grönland

om mindre än 24 timmar… Sitter hemma hos mormor och har nyss blivit bjuden på brakfrukost. Tog i morse bussen in till staden och lämnade min radioexamination. Skolan (nästan) klar, bilagan (nästan) klar. Nu ska jag packa, sen ska jag äta lunch med mormor och ordna det sista inför resan. Sen ska jag hem till far min i Köpenhamn och sova där så jag slipper gå upp så tidigt i morgon. Om mindre än 24 timmar är jag på väg till Grönland. JADÅ! (Att jag officiellt har semester nu med och är ledig till den 24/8 är inte heller helt fel)

Ha de!

Bör jag vara rädd?

I går skrev Linnea lite skämtsamt på msn:

Linnéa tusen fjärilar. – Min bror är också sån bråkig och inte röstar så då sa jag att sverigedemokraterna kommer vinna, och då skickar de dem honom till polen !

Det väckte genast intressanta tankegångar. Extremhögern är på frammarsch i Europa och i Sverige. Många applåderar och ser positivt på den nationalism som sprider sig som en brinnande eld. Nationalism och patriotism i all ära. Men själv är jag lite rädd. Tycker det är skrämmande. Vad händer med alla internationella, multikulturella blandningar som mig? Vi barn av vår tid, formade av en liberal flyktingpolitik, positiv arbetsinvandring och föräldrar som flummade jorden runt och förökade sig.

En styggelse är jag och mina jämlikar, en blandning av sådant som inte bör blandas. Det spritter lite i smilgroparna när jag tänker på all dum retorik. För vad är väl jag och alla andra härliga bladningar av olika nationaliteter, om inte ett underbart tecken på hur vi alla blivit kosmopoliter och hur vi sakta men säkert rör oss mot en enad värld.

Jag tror ändå inte jag bör vara rädd. Inte än i alla fall. Eller, bör jag?

Ser mörkt ut på arbetsmarknaden.

Jag är ju jobblös som många av er kanske anat. Jag har ett jobb som jag gör då och då, jag har mitt företag som jag ska börja investera mer tid och pengar i under sommaren. Men, jag har ju inget riktigt jobb som inbringar en stadig inkomst. Och inte tycks jag få något snart heller. Det är tufft att vara journalist. Det är iofs tufft över huvudtaget på arbetsmarknaden nu. Jag lever ju för tillfället i en liten vacker studentbubbla, men så helt plötsligt läser man rubriker som “Nästan 3.300 varsel hittills i juni” på Dn.se och då får man ångest och inser att man ALDRIG kommer att få ett ordentligt jobb.

Ny kamera.

Jag har fått en ny kamera. Jag älskar min nya kamera. Jag har pillat på den hela morgonen. En Nikon D60 är det och till den ett super objektiv. Nu ska den snart ut och upptäcka världen och jag ska få följa med. Kan det bli bättre? Jag och min nya kamera på äventyr.

En dålig medborgare.

I dag har jag aktivt inte gått och röstat. Som den dåliga medborgare jag är. Rättighet och demokratisk skyldighet – jag vet. Men i dag orkade jag inte gå ut i min kluvenhet över vilket parti jag skulle rösta på. Jag har gjort otaliga rösttest, nej, nu ljög jag, jag har inte gjort ett enda. Lite rädd för vilket parti datorguden säger till mig att jag tillhör. Jag vet ju vad jag tillhör – vanligtvis. Men det här valet är ju annorlunda, speciellt väl? Usch, så svårt. Jag har till och med (o)medvetet slarvat bort mitt röstkort. Jag har tänkt förhandrösta flera gånger, men hela tiden insåg jag att jag inte kunde svara på den viktigaste frågan: “Vem/vilket parti ska du rösta på?” Så, nu gjorde jag ett medvetet val som den dåliga medborgare jag är och gick inte och röstade.