Irina Bernebring Journiette

Här nedan följer ett totalt osammanhängande inlägg skrivet i ren ilska.

Meningslöst. Totalt meningslöst. Det vi gör är helt oorganiserat och saknar riktning. I dag har jag grävt en sandlåda, eller rensat en snarare så att barnen kan leka där igen. Då blev föreståndaren sur.  Vi skulle plantera blommor, men det fick vi inte. För trädgården skulle vara vild. ”Barnen bara förstör blommorna ändå och de är jobbiga att vattna”. En av de handikappade som bodde på stället kom och hjälpte oss, då sa föreståndaren att han inte fick plantera blommor. Barnen hjälpte oss att rensa bort allt ogräs, då lägger den knäppa kvinnan tillbaka det. En äldre herre rustar upp gungorna, kvinnan fnyser åt det. Förändring måste börja någonstans. (Förutom att det vi gör saknar övergripande mening och mål förutom att ”blablabla – skitsnack – blablabla”, var renoveringen av utomhusområdet kring institutionen något vi konkret kunde genomföra. Då säger tanten (eller draken, eller the wicked witch som vi numera kallar henne) nej. Och Igor, vår så kallade ledare, gör ingenting. Totalt meningslöst. Meningslöst.