Irina Bernebring Journiette

Tiden räcker aldrig till

Var ska jag börja. 3 dagar har gått sedan senast. Jag är myggbiten och trött och nyss hemkommen från Bratislava. Under söndagen gjorde vi inte mycket. Vi övade på olika tekniker inför måndagspasset och umgicks. På måndagen började programmet på riktigt. Vi åkte till organisationen Galant. (Jag ska lägga upp foto senare) En “institution”, som de själva kallar det ett ord jag stark ogillar, för äldre människor, mentalt handikappade och unga ensamstående mödrar med barn. Människor som inte kan ta hand om sig själva helt enkelt. Utan socialt skyddsnät. Människor utan familj, människor med handikapp som innebär att de inte klarar sig själva och människor som blivit vräkta från sina hem.

Synen var deprimerande. Organisationen arbetade bra, men, det fanns ingen inre glöd. Ingen vilja att se vilka möjligheter som fanns. Huset var grått och tråkigt, nedsmutsat och slitet. Den stora trädgården var misskött och lekplatsen fylld med ogräs och igenväxt. Allting hade otroligt mycket potential, men, det utnyttjades inte till fullo. Tills vi kom. Helt plötsligt blev den misskötta trädgården en svårgenomtränglig djungel med en massa vilda djungeldjur och någonstans fanns en skatt gömd. Alla var delaktiga, vissa var jägare, andra lejon och apor i träd. Till och med barn från bostadsområdena omkring kom in och ville vara med. Det var härligt. Allting improviserades fram, även om vi hade gjort planer följdes de inte. Men alla älskade det. Och när vi skulle åka kramade föreståndaren om mig och grät och barnen sprang efter våra bilar. Vi gjorde något viktigt, det kändes och märkte. Alla var glada och lyckliga. Men, samtidigt, så otillräckligt. Vi kom dit som en orkan och lekte och stojade och visade hur man kan förvandla den tråkiga vardagen till något annat, men sedan försvann vi lika snabbt igen. Okej, vi kommer tillbaka både torsdag och fredag (i morgon ska vi till en annan organisation), men folk borde vara där varje dag.

Folket som jobbade där gjorde sitt bästa, satsade egna pengar, hade inget statligt stöd och tog in fler än vad de egentligen klarade av. Och så kom vi dit, först gick vi runt och tittade, men vi avbröt visningen efter att Viktoria (från Litauen) och jag reagerade på att det kändes som vi var på Zoo. Rika västerlänningar kommer dit, i fina bilar, med dyra kameror och går in i deras privata skrymslen och kollar och tycker synd om dem. Bättre blev det när vi sedan möttes i allrummet på samma nivå. Barn, vuxna, handikappade och icke-handikappade. Men tillbaka till när vi var färdiga. Insatsen hade behövts varje dag. Men vem ska göra det? Hur? När? Frågorna som väcktes under besöket och under dagen på Galant gör att jag bara känner mig mer illa till mods än tidigare. Jag reser hit, hjälper till, jag gör mitt bästa, men det är aldrig nog.

Speglar Miloslavov Slovakien?

Okej, nog om det. Mer om Miloslavov, staden (byn) där vi bor. Jag och Emilia tog en promenad en morgon. ALLA hus är nybyggda, och målade i konstiga färger. Det finns ingen personlighet. Det är som om någon klippt ur alla hus ur en amerikansk tv reklam och sedan satt dit en hund och en slovakisk familj. Ett hus hade en karusell på baksidan, de flesta nöjde sig dock med en pool. Kontrasten mellan gamla och nya Slovakien blev extra tydlig i dag. När vi gick från tågstationen, ett hus vid vägen (man fick hoppa ur tåget, av på en grusstig) så står där en grupp män som asfalterar vägen. De har med sig (hur ska jag förklara detta) en “vedbil” och värmer upp asfalten över öppen eld. Sedan skyfflar de ner den i hålet och plattar till med spaden. Helt otroligt.

— Det är inte varm choklad, det är smält choklad.

I dag spenderade vi också dagen i Bratislava. Jag och Emilia valde att vika av från gruppen. Med tanke på att jag hatar att gå i grupp med någon som leder mig som ett dumt får (jag älskar att uppleva och upptäcka själv) så var det ett klokt beslut. De andra såg ett slott och en bar. Jag och Emilia promenerade genom vackra alleér, gick en lång promenad längst Donau. Besökte Slovakiska National Galleriet och en massa andra små mysiga gallerier och kyrkor jag tänker skriva om i min artikel. Vi letade upp små oaser, små slovakiska barer, restauranger och kaféer. Vi tror vi hittade Europas smalaste hus. Vi satte oss på ett kafe och drack varm- eller som Emilia kallar det, smält, choklad. Vi upptäckte en massa härliga gränder och genvägar och lärde känna och ficke en känsla för Bratislava. Givetvis lyckades vi också göra en hel del fynd längst shoppinggatan. Hade vi haft mer tid hade vi hittat mer, det fanns mycket “skit”, konstig passform, konstiga färger och material. Men också många pärlor. Själv köpte jag ett par joggingskor för en spottstyver, lite accesoarer och snygga underkläder. Emilia lyckades få med sig ett antal snygga skjortor, byxor, örhängen och väskor. Sedan, som givet. Dök de andra upp från ingenstans och vi kunde följa med dem till tågstationen. Tåget hem tog en timme och nu siter jag här, mätt och belåten. Maten här är lite konstig, men god, eller Ok. Nyss åt jag, slovakisk pasta, påminde om risoni men var större, med någonslags kött som rullats runt lök och ett helt ägg, till det tomat, saltgurka och salladslök. Salladen här är god, allting odlar ägarna Igor och Marianna själva. Det här är långt från den verklighet jag lever i. Men det är lärorikt. Varje dag lär man sig något nytt.