Irina Bernebring Journiette

… som vanligt. (Need I say more) I dag önskade jag att fredsavtalet i Roskilde sett annorlunda ut. Då hade jag haft Köpenhamn som huvudstad i stället för Stockholm. Jag hade öppet kunna skratta åt Klovn och ingen skulle tycka att jag var dum i huvudet. Jag kunde (inte för att jag skulle gjort det) protesterat mot rökförbudet och använt slagord som “mina lungor – min cancer” och sen stämt sjukhuset där jag jobbade natt för att jag väl fick cancer, och vunnit. Okej att vi hade haft DF, men det hade jag kunnat leva med. Framförallt hade jag i kväll firat att vi vann över Sverige i fotboll, druckit massor av alkohol och varit lycklig. Men nej, nu sitter jag här. Bitter över att vi förlorade, absolut inte på festhumör, kommer aldrig få TV-jobb på grund av min skånska och Stefan och Krizters revyer kommer att visas på TV hela sommaren.

Nä, just nu står det mer än 0-1 till Danmark.

Jag är inte rädd för att flyga, det har jag aldrig varit. Men ändå, varje gång det närmar sig att jag ska klättra in i en stålbeklädd farkost med vingar pirrar det till lite i magen och jag tänker: Tänk så är detta den sista tanke jag någonsin tänker. Men sen så går jag ombord, jag utför alla löjliga ritualer jag har som jag tror motverkar att planet kraschar, eller i alla fall gör så att jag överlever om planet kraschar. Sedan lyfter planet och på två sekunder försvinner jag in i min drömvärld. Planet landar, jag går av, allt är lugnt till nästa gång. Men så ibland inträffar sånt som påminner mig om hur ömtåligt det egentligen är. Livet alltså och flygplanet. Samtidigt tänker jag varje gång ett plan kraschar att det nu, ur ett statistiskt perspektiv, kommer att dröja tills nästa gång ett plan kraschar. Så eftersom jag flyger strax efter den senste tragedin inträffade, borde jag vara säker. Lite nattlig-lördags-ensamhets-tanke-res-ångest. …Tänk om jag kunde flyga utan flygplan. Om jag varit en fågel, då hade jag flygit jorden runt, om och om igen och bara upplevt och njutit av hur vackert allting är. Speciellt när solen går upp, blommorna vaknar och allting får liv. (Oj, vad jag är tankspridd)

Lisa Ekdahl sjöng det så fint en gång om en Vild fågels vingar.

Flyg vilda fågel
flyg du som kan,
hade jag dina vingar
då flög jag min väg och försvann.

För en tid
för att besinna
besinna vad jag i mitt hjärta vill,
men jag har ingen vild fågels vingar
så jag står där jag står jag står still.
Flyg vilda fågel
flyg du som kan,
hade jag dina vingar
då flög jag min väg och försvann.

Där ovan träden
är sikten fri,
högt ovan marken
fjärran från disarmoni.

Uppifrån sett från molnen
syns allting i en annan dimension.
Uppifrån sett från molnen
synes problemen inta mindre proportion.

— Älskling, vi har fått restskatt!

— Nej, men vad roligt!

Så där glad vill jag också bli. Och så där glad kommer jag att bli efter några veckor på Grönland och efter en sommar där jag bara kan skriva och njuta av livet och knåpa med mitt företag.