Irina Bernebring Journiette

Sitter här och har knåpat lite på en artikel. Ja, nu har verkligheten kommit ifatt. Och är det inte läskigt hur snabbt tiden går?

1988 – Mitt i mörkret hörs på Helsingborgs sjukhus, ett litet knyte ser dagens ljus.

1994 – Tiden går fortare än någon kan ana. Hon kan gå och cykla och stava sitt namn. Pennan är sylvass redan när hon börjar första klass.

2000 – Åå, millenium två. I sexan var hon ganska cool. Buffalo, Fucking Åmål, Spice-girls och kort-kort kjol. Första fyllan och hålan var helt rätt, ett riktigt jävla fjortis-sätt.

2003 – Nian, var en riktig pärs. Äldre pojkvänner, costa brava med klassen och en och annan olagligt inköpt bärs. Efter 9 långa år på Högasten, hon spatserade med sina nu långa ben. Hela vägen in till stan, där hon möte världens skönaste blonda brud, dom hängde på Bagatelle och fikade hela dan. Tyckte hon var världsvan.

2006 – Hon skrek högre än alla andra när studenten äntligen kom. Fy fan för dumma klasskamrater, packet, som hon och den blonda nu kallade dom. Hon visste precis vart hon var på väg, mot all seriositet. Packade det intellektuella bagaget och drog till Lunds Universitet.

2009 – Efter tre alldeles för korta år hon hemma igen bodde. Eller, efter 20 alldeles för korta år satt hon i soffan och glodde. Jaha, en termin kvar sen hade hon ingen aning om vad hon skulle göra härnäst. Det var inte så att livet inte var en fest. Men, hon bodde igen på samma ställe som 1994, allt för att slippa betala hyra. Egentligen är allting helt ok, men det är läskigt att veta att stabiliteten snart är slut, i magen gror en liten knut.

Har precis kommit hem från ett pass som innefattade Harrys, Pascha, Cardinal och Tempel. Jag är nykter – eller ofull som det heter på 1984’s nyspråk. Att skriva på nyspråk är en fascinerande kunskap. Ett sätt att skära ner hundra tusen unika ord till ett hundratal. Att beröva språket sin nyans. Utan nyans är allt bara grått och stelt. Inga kontraster. Bara full eller ofull. Bra eller obra, eller plus bra eller dubbelplusfull som jag var förra tisdagen. Dubbelplusbra, så mår jag nu. Trots allt. Trots att jag är trött och uttråkad. Inga utmaningar, bara listor på vad som ska göras. Till och med spontaniteten har blivit en rutin. Sova – äta – träna – äta – sova. Vilken meningslös människotillvaro.

“När ska jag få rädda världen från en massiv komet som är på väg att krascha mot jorden och som måste stoppas innan den slår ner i ett hav men det gör inget för om den slår ner så dör människan ut och därför måste jag åka till den och borra ett hål och sen släppa ner en atombomb så att den sprängs och missar jorden och jag dör men alla andra lever och det gör ingenting för jag blir en martyr och en hjälte men ingen minns mig förutom dom som älskade mig men det gör inget för alla blir lyckliga och lever resten av sina liv?” Punkt. Andetag.

Aldrig. Konstpaus. Jag ska sova snart. Mina ord är bara tankar som ibland frigör sig från min konservativa steltänkta likasinnade hjärna. Jag önskar så att jag vore unik. Att jag inte vore likadan som alla andra som går om kring och tror att de är unika. Kanske delar vi en världssjäl, därför andra människor känns så nära, men ändå så långt bort, men ändå så nära. Usch, nej, jag flummar. Men vad bryr jag mig. Om jag bara kunde komma på lösningen på något abstrakt icke existerande problem kunde jag få kalla mig filosof, kunde jag klä min själ i ord, poet. Men när jag inte kan annat än att spy ut ord på ett tangentbord. När fingrarna obehindrat flyter, även om det som skrivs ibland bara är smörja, men allt är sant. Vad är jag då? .  Äntligen journalist kanske?