Vi gillar Granada starkt. Resan hit var däremot mindre trevlig. Irritationsfaktorn hög. Föreställ dig följande. Du ska till Malmö från Helsingborg, tåget går via Stockholm. Men, nu kan vi i alla fall säga att vi har varit i Madrid två gånger. Här har vi checkat in hos vår nya host Rafa, som studerar till jurist här i Granada. Trevlig och snäll (och Spansk!). Men, lite minuspoäng för att han direkt när vi träffas frågar om Sverige existerar i verkligheten, alltså, är det säkert att Sverige finns på riktigt. “Det ligger ju sååååå långt borta”.
Jag och Josefin vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till spanjorernas skeva världsbild. Men. Ja. Nog sagt om det. Han berättade däremot att alla i Spanien läser engelska i åtta år. Åtta hela år och ändå är det omöjligt att kommunicera med majoriteten av dem. Han påpekade dock att undervisningen varje år börjar följande “I am, you are, he/she/it is”. Så, vi konstaterade gemensamt att kvalitén på engelskaundervisningen kanske inte är den bästa. Men utöver det är han fantastiskt rolig och har exakt likadan humor som Josefin och jag har. Han skrattar lika förvirrat åt ponnyn i källaren och har lovat att ta med oss på fest ikväll.
I lägenheten bor det också två andra unga killar men de håller sig mest för sig själva. Här är också en annan tjej från tyskland som couch-surfar. Hon är helt skum. Jag och Josefin börjar sakta men säkert inse att vi inte passar riktigt in bland den stereotype surfaren. Men det är ändå roligt. Exempelvis, i Alicante, kom det en polsk tjej förbi och skulle bo lite där vi bodde. Hon var så snål att hon hellre sov på flygplatsen hela natten än tog en taxi dit på morgonen för…. (håll i hatten!) fem hela euro.
Okej. Men tillbaka till nuet. Nu kommer det komiska med boendet. Alla vi fyra. Jag-Josefin-Rafa-Tyskan. Delar rum. Ett rum. Ett litet, litet rum. Där ligger vi och snarkar och det är lägerkänsla a la Hjälmsjövik över det hela och varenda gång någon rör sig knarrar det i hela rummet. Men, Josefin och jag gillar läget. Trångboddhet är inget problem, här är rent och fräscht och ikväll blir det samkväm innan vi beger oss vidare till Sevilla.
Förövrigt har vi konstaterat att det i Granada inte finns en massa tyskar, svenskar eller ryssar. Men, massor av amerikanare. Helt galet. Innan idag lyckades vi krocka in i samma duo flera gånger på Al Hambra och de skröt om hur de var i Granada idag, skulle till Paris imorgon och sedan vidare till någon ny Europeisk huvudstad på fredag. Då fällde Josefin världens bästa kommentar. “Att bara vara en dag någonstans är bara att se ett ställe, inte att uppleva det”.