Irina Bernebring Journiette

Live. Do. Laugh. Explore. Dance. Love. Fall. Write. Scream. Enjoy. Dare. Go.

Josefin kl 01.24

Vi skulle ga ut i Alicante. Men vi vill inte. Har ar sa fruktansvart trakigt. Istallet har vi lyckats programmera om var hosts tv sa att allting ar pa engelska. Det ar helt fantastiskt. Han tyckte vi var knappa i huvudet nar jag forsokte forklara att vi tittade pa Bob Espoña pa tv for att det var det enda program vi forstod pa spanska. Vi har ocksa kidnappat hans dator och facebookar som aldrig forr. Efter att ha reflekterat over vart hat mot Alicante och allas “jag-ska-till-sydostasien-och-finna-mig-sjalv-resor” konstaterar Josefin 01.24 att “Vi gor det som ingen annan gor, for vi pallar inte det som alla andra gor”. Det ar sa sant. Vi Interrailar inte Europa, vi kor stenhart Spanien. Vi festar inte loss i Barcelona, vi kor parkhang i Valencia. Vi ska inte finna oss sjalva i Asien utan forsoka tappa bort oss i L.A.

Alicante, Bob Espoña och bristen pa toalettpapper.

Oavsett vad jag skrev igar tycks min spanska ha forbattrats under tiden har. Idag lyckades jag prata, till och med debattera, om de helt idiotiska spanska tagtiderna. Inte nog med att det pa grund av nagon dum anledning inte gar att aka tag mellan Alicante och Granada utan att aka inom Madrid?! (titta pa kartan sa forstar ni bristen pa logik), utan for att fa klarhet i varfor maste man forst prata med biljettforsaljaren, sedan mannen i info-disken, sedan biljettforsaljaren igen och mannen i info-disken och sedan reservera hos biljattforsaljaren. Vi fick fnatt, men jag fick fnatt pa spanska. Forovrigt har vi tittat pa Bob Espoña idag. Sa heter namnligen Spongebob pa spanska. Helt galet. Men det ar definitivt ett steg upp att se ett helt barnprogram pa spanska och forsta!

Nu ar vi i Alicante och bor hos var nya host Jose. Han ar trevlig men pratar inte sa mycket. Har ar ocksa sjukt smutsigt och precis som hos Joan finns har inget toalettpapper. Jag forstar inte hur man kan leva utan toalettpapper. Det kommer nog alltid att forbli ett mysterium. Men eftersom jag och Josefin borjar bli rutinerade har vi sjalvklart stulit med oss lite fran en restaurang. Ja, vi lade extra dricks (eller, nej, det hade vi inte rad med).

Spanska versus engelska

Jag blir galen på hur de i Spanien dubbar allt och har egna översättningar på saker och ting. Exempelvis DNA kallar de ADN, UFO heter UVO på spanska. US – UE. Och listan kan göras hur lång som helst. Wifi – Wieeyyyfieyyy, om man säger något annorlunda pekar de glatt ut toaletten.

Jag håller också på att få spel på hur alla låtsas att de pratar engelska men ändå inte gör det.

Passkontrollant på båten — What are you talking about?
Jag — Well, I am just telling her that my photo looks horrible.
Passkontrollant på båten — I don’t speak English.
(Ingen kommentar)

Jag har också dragit slutsatsen att jag inte kommer att kunna prata flytande spanska efter denna vistelsen. Under vår tid som Couch Surfanden, med målet att “se det riktiga Spanien“, “träffa riktiga spanjorer“, “uppleva den spanska kulturen” har vi bara bott hos icke-spanjorer. (Utom Joan då, men han var så förfärligt märklig att han inte räknas). Däremot har jag fått öva en hel del tyska, danska och italienska.

Filling in the blanks

När jag skrollar ner och läser igenom vad jag skrivit inser jag att jag glömt att berätta hur vi kom från PortoColom till Palma. Efter tre dagar i PortoColom och ett oändligt tjat från vår dåvarande host Joan om städning och hitte-på och “överdriven platskonsumtion” från vår sida tydligen, flydde vi fältet. Vi sprang i ösregn till närmaste busstation och åkte tillbaka till Palma och mötte upp en ny host Daniel. Hos honom stannade vi sedan tills idag när vi först tog båten från Palma till Valencia och sedan tåg från Valencia till Alicante, där vi är nu. Imorgon ska vi möta upp nästa host Jose men ikväll checkade vi in på hotell och jag hinner kolla lite mejl och läsa lite nyheter on-line. Det är helt otroligt vad mycket man missar utan internet-tillgång.

Palma De Mallorca

Spansk byråkrati = Bildbevis

Vi råkar ständigt ut för en massa omständigheter tack vare den spanska idiotiska byråkratin. Idag åt för exempelvis metro-biljett-betala-automaten upp 2.80 euro och skulle då snällt spotta ut två biljetter. Den spottade däremot bara ut en. Så, jag kilar upp till “hjälp-luckan” och ber om att få en där istället. Då slänger kvinnan fram ett formulär med sjuttioelva fält som jag ska fylla i med passnummer, place of birth och det ena och det andra. Så otroligt onödigt. Bara ge mig en ny biljett. Något liknande hände när Josefin använde sitt kort för att handla ett armband och en klämma i en random affär. Notera att hon köpte två varor och fick ett kvitto på 40 centimeter.

Fotodokumentation

My skrev i en kommentar att hon skrattar högt åt våra galna eskapader. Det gör vi med. Idag skrattade Josefin så mycket åt gårdagens händelser att hon grät. Jag fotodokumenterade.

Det är ingen idé att gråta över en spilld drink

Det lärde sig Josefin igår. Två gånger. Bartendern gav upp och gick sin väg. Jag skuttade iväg på ett överfyllt dansgolv och njöt av musiken. Klubbandet i Palma var fantastiskt. Josefin säger att det beror på mängden konsumerad alkohol. Jag säger att det beror på musiken. Alla här älskar house och jag smälter in i mängden som ingen annanstans.

Både jag och Josefin har konstaterat att våra fördomar mot Mallorca varit grundade på felaktig information. Palma är faktiskt helt ok. Överfyllt med tyskar dock. Om man försöker beställa på spanska får man snabbt höra menyn på tyska istället. ”No hablo aléman” säger jag och Josefin och drar på näsan. Vår host var också tysk, men vi gillade honom ändå. Vi fick en egen dubbelsäng i vårt egna rum och, hör och häpna, vars en kudde! Något vi saknat under hela vår resa. Det var sagolikt. Han var någonslags fastighetsutvecklare-bla-bla och bodde i en fantastisk lägenhet precis vid katedralen eller Placa de Reina. Vi njöt. Jag kan också konstatera att Couch-Surfing bara tycks innebära toppar och dalar. Det finns inget mellanting, antigen är det fenomenalt eller fruktansvärt. Antigen har de specialdesignade duschmunstycken eller inget rinnande vatten.

Dagarna i Palma har vi spenderat med att strosa omkring och bara förlora oss i alla mysiga små gränder och äta tapas. Nu sitter vi på båten tillbaka till Valencia och för att inte vara sämre än tidigare (incidenten i Barcelona när vi nästan missade tåget till Valencia) var vi tvungna att klubba igår. Vi har dock börjat acklimatisera oss till det spanska klubbandet. Först lagade vi köttbullar och potatismos till vår host Daniel runt 22.00. Sedan spelade vi kort och loungade i hans vardagsrum till 02.00. Efter det drog vi vidare till en bar som hans vän ägde och lyckades sedan runt 03.30 glida in på något ställe som tydligen ska vara Palmas äldsta nattklubb. Vi skakade loss, Josefin spred drinkar runt omkring sig och inte förrän 06.00 begav vi oss hem för efterfest. Mellan 06.00-07.00 spelade jag och Josefin Winnerbäck feat. Miss Li på högsta volym och dansade tryckare. Sedan tvingade jag henne att packa väskan innan hon försvann in i sömnen i ena änden av soffan och Daniel somnade i andra änden. Själv blev jag neurotisk och fick tvångstankar om att vi skulle missa båten som avgick 11.45 och sysselsatte mig med diverse konstigheter, som att vika om alla mina kläder och tvätta våra festkläder som blivit nersmetade i någon smörja efter att jag och Josefin lekt bergsklättrare, innan jag väckte Josefin vid 09.15 och vi släpade våra väskor ner i hamnen. Och äventyret fortsätter.

Fotnot

Du, som nu kan tänkas läsa detta, kanske tycker att min blogg har rört sig ganska långt från journalistik och bara handlar om Spanien. Men. Jag bloggar ju faktiskt främst för mig själv. Så att jag och Josefin om 63 år kan sitta på hemmet och minnas vår fantastiska tid i Spanien. Därför måste jag berätta för mig själv om vad som hände igår. Eftersom vi bor helt galet hos en märklig man, fungerar inte hans nyckel i ytterdörren. Inte för oss iallafall. Detta resulterade i att vi var utelåsta i cirka en timme. Efter 30 minuter kommer grannkvinnan ut och försöker hjälpa oss, då kissar hennes hund på Josefins väska. Hon lyckas däremot inte få upp dörren och kryper in i sitt lilla skjul igen. Efter 5 minuter till inser hon att vi fortfarande inte har kommit in och bjuder in oss i skjulet. Och där stod en skranglig tv och ett WII. Så jag och Josefin spenderade resten av väntetiden med att spela virtuell bowling, tennis och baseboll och prata knacklig spanska. Vilket äventyr.

Vi utforskar Portocolom


Haha. Vi försöker hålla oss aktiva. Josefin gör gymnastik i sanden.