Irina Bernebring Journiette

Glömde min mobil hemma idag. Kände mig handikappad. Led av kraftig abstinens de 13 timmar jag vad utan den. Funderade på vilka viktiga samtal jag missat, sms jag missat. Fick ångest över mitt eget beteende. Som Emil sa när vi var på väg till ett jobb “Tänk att du har utvecklat det beroendet på tio år”.

Tänk att jag fick min första mobil i handen år 2000. Säkert senare än många andra. Då, som mammas hjälpmedel. Ett sätt att hålla kontakten. Mirakel. Tänk, det var på den tiden jag precis insåg hur häftigt det var att jag inte behövde gå hem och ringa om jag skulle få tag på någon som inte var hemma. Då när man fortfarande kunde folks hemtelefonnummer i huvudet. Idag har jag inte ens en hemtelefon. Nu kommer någon annan att få numret jag är uppväxt med. Mitt hemnummer kommer alltid att vara mitt hemnummer. Men vem kommer att svara nu? Någon helt annan.

Jag blir nostalgisk av annat 90-talsbeteende. Tänk, när jag fortfarande spontant kunde gå hem till en kompis och ringa på dörren och fråga om vi skulle hitta på något. Helt galet. Idag blir jag misstänksam om det ringer på dörren. Tassar på tå. “Vem har mage att komma oanmäld?”.