100831 – Dåtid. Nutid. Framtid.
Jag lever inte i nutiden. Delar med mig av bilder från dåtiden — minnen från Burma och längtar till framtiden. 14 dagar kvar.
Jag lever inte i nutiden. Delar med mig av bilder från dåtiden — minnen från Burma och längtar till framtiden. 14 dagar kvar.
Min morfar påminde mig om att jag inte uppdaterat här på ett tag. På sex hela dagar. Okej, tänkte jag och skriver till honom. (Hej morfar). Vädret får mig på dåligt humör. Blåsten. Jag klarar inte av blåsten. Jag blåser bort. Det är fortfarande sommar intalar jag mig själv. Men det går rykten om att det bara är 17 grader varmt och att hösten redan gjort intåg. Tråkigt. Men ändå, vad bryr jag mig. Om 21 dagar, eller 504 timmar, eller 30240 minuter, eller 1814400 sekunder åker jag över Atlanten. (Hashtag internetskryt)
Jag är utsuddad. När de onda tekniktrollen på Expert bestämde sig för att formatera om min dator, även om jag blivit lovad att de inte skulle röra varken mjuk- eller hårdvara utan bara fixa fläktarna, så rensade de ut bland hela mitt digitala varande. Okej, var det första jag tänkte vid upptäckten. Jag har ju ändå min bärbara hårddisk. Min säkerhet. Min livlina som dyker upp en gång varannan vecka, eller när jag funnit eller producerat ny ovärderlig information. Jag kopplar i min hårddisk i lugn och ro, fortfarande lycklig av att solen faktiskt skiner idag. Chocken träffar mig som en lyckstolpe mellan ögonen. Hälften av allt är borta. Hälften. Halva min uppsats som jag skrev på. Hälften av alla ord och tankar jag knappat in under olika sinnestillstånd. Bostadskontraktet till min nya lägenhet i Irvine (som om någon konstig anledning bara finns i ett elektroniskt exemplar på hela internet och absolut inte går att få tag på nytt). Jag vet inte hur, när eller var. Informationen har slukats upp av ett tomt svart hål. Å. Jag är så ledsen att jag inte vet om jag ska bryta ut i gråt eller skratta. Expert och iomegas bärbara hårddisk har digitalt tagit livet av mig.
Jag uppdaterar inte så ofta. Jag har inte något speciellt att säga. Omger mig med tystnaden. Förbereder mig för mitt förestående äventyr. Hjälper mamma att förbereda sig inför sitt. Känslor = nervös, förväntansfull. Vi går nattliga promenader och reflekterar om framtiden. I dag tittade mamma på abaya online. En lång dräkt hon kommer att vara tvungen att använda i det offentliga rummet i Riyadh. Det är skrämmande. Fientligheten mot västvärlden, det som de anse oss symbolisera. Usch. Fientligheten som finns omkring oss är det mest obehagliga. Ser Lena Sundströms dokumentär om den svenska rasismen. Hon är fantastiskt imponerande. Lyckas på det minst okomplicerade sätt belysa fientligheten som finns här, mitt i den Skånska myllan, mitt ibland oss. Jag vet inte om fientligheten i Riyadh är värst. Kanske är den värst här. Jag omger mig med tystnaden och avskärmar mig från fientligheten. Tystnaden är skön, avslappnande, säker. Omvärlden känns skrämmande.
Förövrigt lever jag sommarliv igen. Min mor har kommit hem från Grönland. Vi gör morgonyoga, simmar utomhus i pool, äter pannkakor. Om 35 dagar åker jag. I går fick jag en ny resväska av mamma. Jag är lite smått kär i den redan. Den är gigantiskt stor. Jag har hört att mantrat i USA är “the bigger the better”, i så fall, är min väska bäst. Jag skulle nog kunna packa ner en människa faktiskt. Tankarna kring min förestående usa-vistelse blir fler varje dag. Hur ska jag överleva i detta konservativa, religiösa, superytliga land? Om jag verkligen vill kanske jag kan gömma mig i min väska när jag behöver andrum.
Jag är teknikberoende. Kopplar upp mig var dag för min dagliga dos DOS. (haha, dåligt skämt, jag vet) Har varit utan dator nu i snart en vecka. Abstinensbesvären har krupit sig på. Jag har fallit för frestelsen och lånat min mors dator vid flera tillfällen. Nu har jag i alla fall fått tillbaka min. = #Lycka, i min relativa värld.
Det har ösregnat här hela dagen, tunga droppar utan avbrott. Jag håller mig inne. Skriver packningslistor. Snart bär det av till Irvine/Los Angeles. Där regnar det nästan aldrig. Jag kommer att sakna regnet. Sakna min soffa. Sakna min balkong. Sakna vinkvällar med vänner. Jag börjar äntligen förstå att jag snart åker. Det är skrämmande, lite läskigt. Men samtidigt ser jag fram emot de nya äventyr och utmaningar som väntar.
Jag har ännu bara jobbat på dagstidningar men att ta steget in i och testa på kvällstidningsbranschen är definitivt något jag vill göra innan jag slår mig till ro på en och samma arbetsplats. Jag har en väninna som jobbar på Kvällsposten/Epxressen och hon får de mest galna och roliga skrivuppdrag jag någonsin hört talas om. Exempelvis spenderade vi i höstas en natt på Grand i Helsingborg för att undersöka om det spökade. Igår vikarierade hon för den lille havefrun i Köpenhamn. Läs här.
Jag har aldrig spelat mycket tv-spel. Men som en del av 80-talsgenerationen känner jag att tv-spel ändå har präglat min syn på och mitt förhållande till omvärlden. I dag sitter jag på jobb och inser att jag tolkar mitt varande i någonslags Super Mario-terminologi. Jag springer igenom en het, brännande värld. Smått mystisk, fylld med fallgropar och bonusrundor. Allt för att samla på mig erfarenhetspoäng och pengar. Ju mer pengar jag har ju högre jag hamnar på karriärstegen.