Skrivkramp. Det gör ont i själen och orden sitter fast någonstans i bakhuvudet. Vägrar komma ut. Stopp säger det någonstans mellan tanke och fingertopp. Jag har inte skrivit ett ord på min artikel på 42 timmar. Skäms. Nu ska jag till Malmö och göra en intervju.
Det är något magiskt med att promenera hem ensam i natten när snön sakta träffar en kall kind och Coldplay tränger ute tystnaden. Radioten inom mig bröt ihop innan idag, lite vardagsmagi har gjort allting bättre. Nu ska jag låta Alicia Keyes uppmuntra mig när jag plöjer mig igenom jobbdjungeln.
Ingenting fungerar. Ingenting. Kl 16.00 dök jag upp på radion. Klippa, klippa, prata in prator = Finito. Men icke, fyra timmar senare sitter jag fortfarande här och har inte kommit någonstans! Och förövrigt är min mobil död.
Det är vad jag gör hela dagarna. Söker jobb. Det är lite jobbigt, men samtidigt lite roligt. Det finns en massa spännande jobb där ute. Nu hoppas jag bara att ett av de där jobben snart är mitt.
Nu har jag… och min fina kusin Josefin… bokat en resa… till SPANIEN! Så sjukt oplanerat och helt fantastiskt. 6 veckor, 6/4-21/5, vi har inga måsten, inga planer, bara njuta. Fantastiskt.
Förövrigt så kraschade jag och mamma den nya utställningen “Färger i Konsten” igår på Louisiana. “Endast öppet för särskilt inbjudna” stod det på en stor skylt vid ingången och framför hade en välväxt vakt barrikaderat sig. “Flört, flört” sa mamma. “Njae” grymtade vakten. “Flört, flört, flört” sa mamma. “Nja” sa vakten. “Flört, flört, flört, flört” sa mamma. “Okej” sa vakten, lyfte på bandet och släppte in oss med ett litet leende. Sådär bra är det att ha en snygg semi-kulturtant till mor som vet hur man flörtar sig in på utställningar som inte har öppnat än. Sen strosade vi runt i en timme och diskuterade tidig vs. sen Kandinsky och jag klurade på hur jag skulle kunna stjäla hem en Picasso.
Tro, hopp och kärlek. Allt fanns med i Jacob Holdts fotoutställning Amerika som visats på Louisiana. Helt fantastiskt förskräckligt. Men framför allt inspirerande: “Jag är ingen teknisk fotograf, men jag hamnade i rätt situationer” /Jacob Holdt. Situationer som inte många andra lyckats föreviga på bild. Den svarta befolkningens kamp och det vita förtrycket tidigt 70-tal. Tragiska människoöden skapade ur fattigdom eller ur överflöd. Jocob Holdt kallade sig vagabond, han gjorde vad som krävdes för att fånga ögonblicket, just DET ögonblicket. Men, han var också delaktig i all den destruktivitet som bilderna speglade. Den destruktivitet som omgav kvinnan som flyttade ihop med mannen som yxmördat hennes man “för att det finns så få bra svarta män”. Den som omgav gubbarna som sprang ut i skogen, klädde ut sig i vita kåpor och brände kors. Den som omgav den gamla horan i New York som idag bodde kvar i samma håla som hon gjorde 1974 men vars tillvaro idag hotas av upprustningen och moderniseringen av Harlem. Jag gillade Jacob Holdt. Jag vill också vara på rätt ställe, vid precis rätt tidpunkt med min kamera och fånga något nytt, spännande, intrigerande. Men jag vill nog inte offra allt det som han offrat, eller utsätta mig för allt de han utsatte sig för. Det känns aldrig som att jag kommer att få se Jacob Holdts Amerika där människor 2009 fortfarande lever i “shacks” utan el och vatten. Därför känns hans livsgärning otroligt viktig.
Förövrigt hittade jag några av bilderna här.
Grönland
Dockhus
Säl
Nu har det gått två veckor sen jag blev färdig journalist. Idag tog jag beslutet att officiellt ge mig på jobb-jakt. Det känns spännande. Lite läskigt. Men fantastiskt roligt.
Irina Bernebring Journiette 