Irina Bernebring Journiette

Idag fick jag höra att jag använder min unga ålder som ursäkt för att inte göra en massa saker. Okej, tänkte jag och insåg att det var sant. Men faktiskt. Jag är ung, bara barnet ju. Jag tänkter ursäkta vissa val jag gör, med att jag är ung ett litet tag till. Och det får jag göra. Det kan ju inte hjälpas, jag är ju så ung.

Regn är nederbörd som endast består av vatten. Regndropparnas diameter varierar normalt mellan 0,05 och 3,0 mm, men kan i ovanliga fall bli ända upp till 10 mm innan de sönderfaller i mindre droppar. Regn är den nederbördsform som har störst betydelse som källa för färskt vatten i stora delar på jorden och som sådan en förutsättning för olika typer av ekosystem. Regn är globalt sett den viktigaste källan för vattenkraft och konstbevattning. Från Wikipedia.

Det regnar utanför. Det verkligen öser ner. Ibland när det regnar blir jag så utsvävande. Kan sitta i timmar och bara tänka på hur konstigt regn är. Hur det kan regna på ena sidan huset men inte andra. Hur jag gillar när det regnar tunga vattendroppar. Men hur jag hatar när det duggregnar. Hur det kan regna trots att solen skiner. Hur regnkläder kan skydda en mot regnet. Mot vatten. Men, om man badar i regnkläder blir man blöt. Om man kan dricka regnvatten. Och om man kan det, kan man dricka regnvattnet i städer, eller är det förorenat? Jag minns en gång i lågstadiet då en kompis till mig drack lerigt rengvatten för att någon sa att regnvatten var det renaste som fanns. Sen kräktes hon. Jag drack aldrig ur någon pöl. Jag var ett sånt där tråkigt barn som inte tyckte om att bli smutsigt. Fast jag gillade regnet. Sprang ut och sprang och plaskade. Jag plaskade här om dagen med. Jag och mamma tog på oss våra nya regnstövlar och tillbringade en halv eftermiddag med att hoppa i pölar. Alla glodde. Men vad brydde vi oss om det. Sen frågade jag henne om man kunde dricka regnvatten. Men hon visste inte heller. Äsch. Nu ska jag ta på mig regnkläder och sätta mig på balkongen med en kopp te.

Sitter här och har knåpat lite på en artikel. Ja, nu har verkligheten kommit ifatt. Och är det inte läskigt hur snabbt tiden går?

1988 – Mitt i mörkret hörs på Helsingborgs sjukhus, ett litet knyte ser dagens ljus.

1994 – Tiden går fortare än någon kan ana. Hon kan gå och cykla och stava sitt namn. Pennan är sylvass redan när hon börjar första klass.

2000 – Åå, millenium två. I sexan var hon ganska cool. Buffalo, Fucking Åmål, Spice-girls och kort-kort kjol. Första fyllan och hålan var helt rätt, ett riktigt jävla fjortis-sätt.

2003 – Nian, var en riktig pärs. Äldre pojkvänner, costa brava med klassen och en och annan olagligt inköpt bärs. Efter 9 långa år på Högasten, hon spatserade med sina nu långa ben. Hela vägen in till stan, där hon möte världens skönaste blonda brud, dom hängde på Bagatelle och fikade hela dan. Tyckte hon var världsvan.

2006 – Hon skrek högre än alla andra när studenten äntligen kom. Fy fan för dumma klasskamrater, packet, som hon och den blonda nu kallade dom. Hon visste precis vart hon var på väg, mot all seriositet. Packade det intellektuella bagaget och drog till Lunds Universitet.

2009 – Efter tre alldeles för korta år hon hemma igen bodde. Eller, efter 20 alldeles för korta år satt hon i soffan och glodde. Jaha, en termin kvar sen hade hon ingen aning om vad hon skulle göra härnäst. Det var inte så att livet inte var en fest. Men, hon bodde igen på samma ställe som 1994, allt för att slippa betala hyra. Egentligen är allting helt ok, men det är läskigt att veta att stabiliteten snart är slut, i magen gror en liten knut.

Har precis kommit hem från ett pass som innefattade Harrys, Pascha, Cardinal och Tempel. Jag är nykter – eller ofull som det heter på 1984’s nyspråk. Att skriva på nyspråk är en fascinerande kunskap. Ett sätt att skära ner hundra tusen unika ord till ett hundratal. Att beröva språket sin nyans. Utan nyans är allt bara grått och stelt. Inga kontraster. Bara full eller ofull. Bra eller obra, eller plus bra eller dubbelplusfull som jag var förra tisdagen. Dubbelplusbra, så mår jag nu. Trots allt. Trots att jag är trött och uttråkad. Inga utmaningar, bara listor på vad som ska göras. Till och med spontaniteten har blivit en rutin. Sova – äta – träna – äta – sova. Vilken meningslös människotillvaro.

“När ska jag få rädda världen från en massiv komet som är på väg att krascha mot jorden och som måste stoppas innan den slår ner i ett hav men det gör inget för om den slår ner så dör människan ut och därför måste jag åka till den och borra ett hål och sen släppa ner en atombomb så att den sprängs och missar jorden och jag dör men alla andra lever och det gör ingenting för jag blir en martyr och en hjälte men ingen minns mig förutom dom som älskade mig men det gör inget för alla blir lyckliga och lever resten av sina liv?” Punkt. Andetag.

Aldrig. Konstpaus. Jag ska sova snart. Mina ord är bara tankar som ibland frigör sig från min konservativa steltänkta likasinnade hjärna. Jag önskar så att jag vore unik. Att jag inte vore likadan som alla andra som går om kring och tror att de är unika. Kanske delar vi en världssjäl, därför andra människor känns så nära, men ändå så långt bort, men ändå så nära. Usch, nej, jag flummar. Men vad bryr jag mig. Om jag bara kunde komma på lösningen på något abstrakt icke existerande problem kunde jag få kalla mig filosof, kunde jag klä min själ i ord, poet. Men när jag inte kan annat än att spy ut ord på ett tangentbord. När fingrarna obehindrat flyter, även om det som skrivs ibland bara är smörja, men allt är sant. Vad är jag då? .  Äntligen journalist kanske?