Dagar när man ringer och ringer och ingen svarar är de värsta jag vet. Idag är en sådan dag. Jag har ringt runt sedan klockan 09.00 men kommer ingenstans. Alla mina jobb sitter fast. Vill slita mig i håret och banka huvudet i väggen. Nu ska jag sluta lägga energi på att vara irriterad. Tre djupa andetag. Plocka upp luren igen.
Sitter i telefon och jagar en kvinna. Kanske inte jagar men försöker aktivt få tag på. Hon svarar inte. Jag låter några extra signaler gå fram. Eftersom jag tagit av mig det ena örhänget och håller telefonluren mellan örat och axeln kan jag skriva samtidigt. Knappa iväg ett antal tecken mellan varje gång det tutar monotont långt borta någon annanstans. Klickar mig runt i cyberspace på jakt efter något annat. Något spännande att skriva om. Tankarna vandrar iväg. Känner att jag vill bli kommersiell författare och skriva deckare för en sekund. Sedan äcklas jag lite av mig själv och stänger ner boksidor. Nej. Telefonsvarare. Ringer upp igen. Kanske jagar jag kvinnan ändå. Tänker tillbaka på författarskapet. Tänk, fantiserar med stora ögon. Tänk om jag någon gång i mitt liv faktiskt lyckas skriva en början, en intrig och ett slut. Fan. Telefonsvarare igen.
Jag har lärt mig massor av saker på jobb. En av de lite roligare är min förmåga att ge sken av att lyssna medan tankarna vandrar iväg. En fantastisk kunskap att använda sig av om telefonen ringer och någon vill påpeka något speciellt, när jag är mitt upp i något helt annat. Lite mm, aa, ja precis, jag förstår och nej – det är klart, på väl valda ställen och jag kan fortsätta att arbeta samtidigt som jag ger sken av att lyssna hejhjärtat. Arrogant? Kanske. Men ändå, multitasking när det är som bäst. Så att jag hela tiden kan skriva, skriva, skriva!
Sitter och ringer en massa och knåpar ihop artiklar. Insikt – fatta att detta är mitt jobb. Shit vad coolt. Alla 80-talister vill jobba med media. Jag gör det.
Jag har en bästa vän. L. Det här inlägget är till henne. Min dag är hemskt tråkig. Ingenting känns roligt. Det finns en sorg i mitt bröst som ibland gör sig påmind. Jag motar bort den med galna fantasier och mål och drömmar. Men så ska jag skriva om något och den gör sig påmind. Då tänker jag på igår och blir glad. Igår pratade jag och min bästa vän om sniglar i 16 hela minuter trots att hennes mobilräkning redan är skyhög. Hon hade åkt på romantiskt äventyr och skvallrade. Det är fantastiskt att ha en vän som man kan prata med om ingenting hur länge som helst och bara vara lycklig.
Så. Jag har i sommar vandrat ganska mållöst. Jag skulle bli journalist, det blev jag. Jag skulle resa till Spanien och bara vara under en längre tid, det gjorde jag. I sommar har jag därför varit på jakt efter nya mål, milstolpar i livet. Nu har jag hittat ett nytt mål. Ett mål som funnits i bakhuvudet länge men som jag för cirka 42 minuter sen lyckades formulera till något konkret. Jag vill segla. Jag har alltid älskat att segla och några av mina finaste barndomsminnen är från turer med Micke. Och även om min praktiska kunskap om segling och båtbygge är mycket bristfällig är mitt nästa mål helt fantastiskt och högst genomförbart. Jag vill segla över atlanten. Från Helsingborg till Kanariöarna, sedan delta i ARC till Västindien och segla runt där innan jag vänder tillbaka igen. A, läskigt. Nu har jag skrivit det här. Nu är det offentligt. Shit. Nu måste jag göra det. Inte nu. Men någon gång. I en inte allt för avlägsen framtid. Oh, vad spännande!
Glömde min mobil hemma idag. Kände mig handikappad. Led av kraftig abstinens de 13 timmar jag vad utan den. Funderade på vilka viktiga samtal jag missat, sms jag missat. Fick ångest över mitt eget beteende. Som Emil sa när vi var på väg till ett jobb “Tänk att du har utvecklat det beroendet på tio år”.
Tänk att jag fick min första mobil i handen år 2000. Säkert senare än många andra. Då, som mammas hjälpmedel. Ett sätt att hålla kontakten. Mirakel. Tänk, det var på den tiden jag precis insåg hur häftigt det var att jag inte behövde gå hem och ringa om jag skulle få tag på någon som inte var hemma. Då när man fortfarande kunde folks hemtelefonnummer i huvudet. Idag har jag inte ens en hemtelefon. Nu kommer någon annan att få numret jag är uppväxt med. Mitt hemnummer kommer alltid att vara mitt hemnummer. Men vem kommer att svara nu? Någon helt annan.
Jag blir nostalgisk av annat 90-talsbeteende. Tänk, när jag fortfarande spontant kunde gå hem till en kompis och ringa på dörren och fråga om vi skulle hitta på något. Helt galet. Idag blir jag misstänksam om det ringer på dörren. Tassar på tå. “Vem har mage att komma oanmäld?”.
Jag har ny frisyr. Det är alltid en konstig omställning. Varje gång jag passerar en spegel, stannar jag, tittar extra noga. “Ja, just det” Måste påminna mig om att jag har förändrats, att jag till det yttre ser annorlunda ut. Undrar hur mycket det yttre speglar det inre. Ny frisyr, ny känsla? Vem vet. Jag kommer nog snart att gå tillbaka till min gamla frisyr igen. Men nu. Nu har jag afro.
“Skunk och Hultsfred lägger ner samma vecka. Så blev 80-talisterna vuxna i ett slag.”, skriver arvidjurjaks på Twitter. Det borde vara sant, till ytan är det sant, men hur är det i verkligheten? Har vi, medie-generationen som växt upp med lunarstorm, tamagotchi och snake på 3210:an verkligen blivit vuxna nu? Lever vi inte fortfarande kvar i det digitala träsket och med festivalnostalgi. Skunk har blivit facebook, tamagotchi blivit iphone, snake på 3210:an blivit farmville. Festival är still “the shit” även om ingen längre åker dit.
Irina Bernebring Journiette 