Irina Bernebring Journiette

Jag är inte rädd för att flyga, det har jag aldrig varit. Men ändå, varje gång det närmar sig att jag ska klättra in i en stålbeklädd farkost med vingar pirrar det till lite i magen och jag tänker: Tänk så är detta den sista tanke jag någonsin tänker. Men sen så går jag ombord, jag utför alla löjliga ritualer jag har som jag tror motverkar att planet kraschar, eller i alla fall gör så att jag överlever om planet kraschar. Sedan lyfter planet och på två sekunder försvinner jag in i min drömvärld. Planet landar, jag går av, allt är lugnt till nästa gång. Men så ibland inträffar sånt som påminner mig om hur ömtåligt det egentligen är. Livet alltså och flygplanet. Samtidigt tänker jag varje gång ett plan kraschar att det nu, ur ett statistiskt perspektiv, kommer att dröja tills nästa gång ett plan kraschar. Så eftersom jag flyger strax efter den senste tragedin inträffade, borde jag vara säker. Lite nattlig-lördags-ensamhets-tanke-res-ångest. …Tänk om jag kunde flyga utan flygplan. Om jag varit en fågel, då hade jag flygit jorden runt, om och om igen och bara upplevt och njutit av hur vackert allting är. Speciellt när solen går upp, blommorna vaknar och allting får liv. (Oj, vad jag är tankspridd)

Lisa Ekdahl sjöng det så fint en gång om en Vild fågels vingar.

Flyg vilda fågel
flyg du som kan,
hade jag dina vingar
då flög jag min väg och försvann.

För en tid
för att besinna
besinna vad jag i mitt hjärta vill,
men jag har ingen vild fågels vingar
så jag står där jag står jag står still.
Flyg vilda fågel
flyg du som kan,
hade jag dina vingar
då flög jag min väg och försvann.

Där ovan träden
är sikten fri,
högt ovan marken
fjärran från disarmoni.

Uppifrån sett från molnen
syns allting i en annan dimension.
Uppifrån sett från molnen
synes problemen inta mindre proportion.

— Älskling, vi har fått restskatt!

— Nej, men vad roligt!

Så där glad vill jag också bli. Och så där glad kommer jag att bli efter några veckor på Grönland och efter en sommar där jag bara kan skriva och njuta av livet och knåpa med mitt företag.

Så mycket har hänt sedan sist att jag inte kan eller ens kommer att försöka att skriva ner det här. Därför jag inte uppdaterat i helgen. Inte haft lust att skriva helt enkelt. Men har tänkt en del. I vilket fall som helst har jag tagit några drastiska beslut. Nu får vi se vad som händer.

Jag längtar i alla fall något så enormt efter den 12/6 när jag äntligen åker till Grönland och får träffa min mamma igen. Vanligtvis pratar vi varje dag, nu bor vi inte ens i samma tidszon. Men den 12/6 ska vi ses och sedan ska vi ut på äventyr. I dag hade de förresten nödskjutit ännu en isbjörn. Hoppas jag har sådan tur när jag kommer dit. Förlåt alla djurensrätt fanatiker, men att få så en livslevande (nja, död iofs) isbjörn, i sitt naturliga habitat och sedan vara med när de styckar den är ju mäktigt. Nu sitter jag här och blir sugen på att få jägarlicens och ge mig ut på jakt. Undra vad man skulle kunna hitta i Lunds viltområden. Säkert en hurtig muskulös student i stadsparken. Mums.

Förresten, jag vet att filmen nedan är reklam för något mobilföretag någonstans, men, idén är ändå strålande.

D.S

A, jag vet att jag är bitter. Men kan inte modebloggen bara dö ut?

Här nedan följer ett totalt osammanhängande inlägg skrivet i ren ilska.

Meningslöst. Totalt meningslöst. Det vi gör är helt oorganiserat och saknar riktning. I dag har jag grävt en sandlåda, eller rensat en snarare så att barnen kan leka där igen. Då blev föreståndaren sur.  Vi skulle plantera blommor, men det fick vi inte. För trädgården skulle vara vild. ”Barnen bara förstör blommorna ändå och de är jobbiga att vattna”. En av de handikappade som bodde på stället kom och hjälpte oss, då sa föreståndaren att han inte fick plantera blommor. Barnen hjälpte oss att rensa bort allt ogräs, då lägger den knäppa kvinnan tillbaka det. En äldre herre rustar upp gungorna, kvinnan fnyser åt det. Förändring måste börja någonstans. (Förutom att det vi gör saknar övergripande mening och mål förutom att ”blablabla – skitsnack – blablabla”, var renoveringen av utomhusområdet kring institutionen något vi konkret kunde genomföra. Då säger tanten (eller draken, eller the wicked witch som vi numera kallar henne) nej. Och Igor, vår så kallade ledare, gör ingenting. Totalt meningslöst. Meningslöst.