Irina Bernebring Journiette

Fötterna värkte när hon steg innan för dörren. Den sista våningen åkte skorna av. Smutsiga fötter var det sista hon tänkte på. “Fan” tänkte hon och såg klockan på köksbordet. 02.39. Avfart till Lund 07.22, hemma igen 02.39. Vilket liv. Hon slängde kläderna på golvet och satte sig i soffan. “Vilken kväll, vilken dag”. Allt som kunde, inte allt, men ni vet, allt som kunde, hade, gått fel. Det hade inte funkat med redigering som hon önskat, men det värsta var ändå det med jobbet. Hon hade ordnat allt, lagt schema och fixat. Men ändå kan man inte lita på folk, ändå sviker folk och gör inte vad de lovar. Hon tänkte på morgondagen, orden formades i hennes mun. “Du får sparken”. Hur skulle hon formulera sig. Är det som ett förhållande som asvlutas, kan man avsluta någons tjänst genom ett taskigt sms. Ska man bli ovänner sen, snacka skit? Hon visste inte. Ingenting. Fick hoppa in i stället. Göra någon annans jobb. Besviken satt hon nu i soffan och trött och med ont i fötterna. Men ändå, stolt, för faktiskt. Hon insåg att hon lärt sig så sjukt mycket om sig själv. Hur arg hon varit, och ledsen, men hur hon lett mot alla och varit trevlig och inte låtit mensmonstret ta över. Och innan hon satte sig ner vid datorn hade hon redan bestämt sig för vilka beslut som skulle tas imorgon. Vad som behövde göras för att gå vidare, att vissa saker inte är roliga men nödvändiga. Hon hade blivit boss helt enkelt. Evolution. Steget från tveksam nybörjare till fruktad boss var taget.

Hade nyss ett långt samtal med Stina om jobb, självständighet och stolthet. Stina är min gamla schäääf från Lund. Vi bondade en kväll över starka drinkar och nachochips när vi egentligen skulle ha jobbfest men ingen kom förutom vi två. Det var roligt. “Jag är glad att ingen annan kom”, sa Stina idag. Nu när jag har börjat mitt nya jobb är hon ett superbra stöd. Hon har koll på allt som jag inte har koll på och en massa mer erfarenhet än vad jag har. Jag berättade om hur mitt nya jobb krockar med känslan som vuxit fram i sommar, under min ledighet vill jag bara vara själv, inte träffa någon annan än mig själv och inte prata utan bara tänka härliga tankar i min hjärna. Då skrattade vi båda, för jag vet att det kommer att gå över snart. Jag snackar alltid mest och högst. Men just nu är det så härligt att bara ligga själv i soffan och inte ringa några samtal och vara social eller trevlig. Och Stina sa att det var ok att känna så. Så nu har jag också accepterat det. Nu har jag fått förnyad energi inför mötet ikväll. Jag gillar att jobba, mitt nya jobb är verkligen roligt. Men det är lite svårt att ta ansvar för andras arbete. Ena dagen sitter man på anställningsintervju och ler lite försynt, andra dagen är det helt plötsligt jag som sitter på andra sidan bordet och ställer frågor. Som säger:

“Vad roligt att du vill jobba för oss. Du kommer att bli ett bra tillskott till vårt gäng”

eller

“Tyvärr tror jag inte riktigt att vi är rätt arbetsplats för dig”

Att man kan lära sig så mycket på så lite tid är… fascinerande. Nu ska jag äta frukost. Packa ner alla viktiga papper i min viktiga arbetsmapp. Anställningsavtal, sekretessavtal, utbildningsmaterial. Imorgon börjar fas två av arbetet. Spännande. Tack Stina, nu är jag superpeppad. Trots att regnet öser ner.

Jag är ju jobblös som många av er kanske anat. Jag har ett jobb som jag gör då och då, jag har mitt företag som jag ska börja investera mer tid och pengar i under sommaren. Men, jag har ju inget riktigt jobb som inbringar en stadig inkomst. Och inte tycks jag få något snart heller. Det är tufft att vara journalist. Det är iofs tufft över huvudtaget på arbetsmarknaden nu. Jag lever ju för tillfället i en liten vacker studentbubbla, men så helt plötsligt läser man rubriker som “Nästan 3.300 varsel hittills i juni” på Dn.se och då får man ångest och inser att man ALDRIG kommer att få ett ordentligt jobb.

I går hamnade begreppet fallback-yrke på bordet. Något som är viktigt att har när man vill jobba inom en så överpopulär bransch som jag vill. I princip vem som helst kan kalla sig journalist i dag. Och då slog det mig. Jag har inget fallback-yrke. Inget att falla tillbaka om jag rent ut sagt misslyckas. Om jag blir världens sämsta journalist och ALDRIG får jobb.

Nu måste jag klura ut ett. Det kan jag göra på tåget till Helsingborg.

En kort tanke medan nagellacket torkar. Här om dagen såg jag ett av de sämsta program jag sett på länge. Ta en grupp idioter som tycker sig veta något om mode – en arg chef som inte kan gå i högklackat – lite elaka kommentarer – en och en annan bitch – lite löjliga uppgifter = vips så har du “Stylista”. Det handlar inte om kunskap utan om vem som är bäst på att fjäska för en bitchig chef. Vinner du så blir du junior cheif editor (läs assistent) på ELLE och får smaka på kakan av superhypade mode/trend blahablahi journalistiken. Jag blir så matt. Jag må vara elitistisk, men det är inte riktig journalistik. Det är trams. Vill du bli stylist, journalist eller vill du bara bli känd? Till alla “aspiring” journalister där ute i cyberspace. Förvänta dig inte stjärnstatus utan snarare övertid och hårt arbete för låg lön, super tuff konkurrens och en jävla massa säljsnack.