Mitt 90-tals reportage blev ställt. Lite tråkigt, känns alltid lite som en failure att inte få publicera texter när det var tänkt. Men nu kommer det att bli mycket bättre än innan i alla fall. Jag behöver fler 90-talister som ska börja läsa i Lund. Kom hit så jag kan studera er och parodiera er.
Fötterna värkte när hon steg innan för dörren. Den sista våningen åkte skorna av. Smutsiga fötter var det sista hon tänkte på. “Fan” tänkte hon och såg klockan på köksbordet. 02.39. Avfart till Lund 07.22, hemma igen 02.39. Vilket liv. Hon slängde kläderna på golvet och satte sig i soffan. “Vilken kväll, vilken dag”. Allt som kunde, inte allt, men ni vet, allt som kunde, hade, gått fel. Det hade inte funkat med redigering som hon önskat, men det värsta var ändå det med jobbet. Hon hade ordnat allt, lagt schema och fixat. Men ändå kan man inte lita på folk, ändå sviker folk och gör inte vad de lovar. Hon tänkte på morgondagen, orden formades i hennes mun. “Du får sparken”. Hur skulle hon formulera sig. Är det som ett förhållande som asvlutas, kan man avsluta någons tjänst genom ett taskigt sms. Ska man bli ovänner sen, snacka skit? Hon visste inte. Ingenting. Fick hoppa in i stället. Göra någon annans jobb. Besviken satt hon nu i soffan och trött och med ont i fötterna. Men ändå, stolt, för faktiskt. Hon insåg att hon lärt sig så sjukt mycket om sig själv. Hur arg hon varit, och ledsen, men hur hon lett mot alla och varit trevlig och inte låtit mensmonstret ta över. Och innan hon satte sig ner vid datorn hade hon redan bestämt sig för vilka beslut som skulle tas imorgon. Vad som behövde göras för att gå vidare, att vissa saker inte är roliga men nödvändiga. Hon hade blivit boss helt enkelt. Evolution. Steget från tveksam nybörjare till fruktad boss var taget.
Jag hatar att åka tåg. Det är något av det tråkigaste jag vet. Idag skulle jag vara i Lund vid nio. Vilket innebar att jag var tvungen att gå upp ap-tidigt, runt halv 7 för att kunna ta bussen vid halv åtta och sedan sätta mig på ett tåg. Och så sitter jag där och glor hela vägen till Lund. Och tradar. Och tittar ut genom fönstret på regnet. Sen när jag ska gå av. Vem har inte suttit bakom mig hela tiden? Jo, Mormor och Morfar. Helt galet. Som jag tänkte ringa imorse. Men som jag inte gjorde. Inte bara att jag kunde haft sällskap hela tågresan, jag kunde också sluppit åka grinig buss klockan 07.22. Är det inte… Typiskt?
Igår hände en rolig sak som jag nästan glömt bort. Jag var i Malmö och lunchade/shoppade/fantiserade om framtiden/reflekterade över jobb med Ida. Då hände världens roligaste grej. Verkligen ett tecken på dagens galna materialism. Mellan Ida och en annan kvinna (läs gansterbrud) utbröt ett Cat-fight om ett par snygga svarta pumps.”Hell no I ‘aint backing down” Sa den andra kvinnans blick. Men, Ida vann. Haha, jag twittrade om händelsen lite kort och sedan flydde vi. Rädda för att kvinnan skulle förfölja oss, slå ner oss med en stålklack och springa iväg.
I förrgår träffade jag Moa. Vi gick i samma klass från 1-9. Sen syntes vi någon gång då och då på gymnasiet och efter det har vi inte träffats på 3 år. Efter 10 minuter, fnittrade vi på som om klassresan i 9an var igår. Det är väl konstigt. Med vissa vänner man har så spelar det ingen roll hur lång tid som går mellan gångerna man ses. Så fort man träffas dyker alla knäppa interna skämt upp igen och det känns som att det som hände 6 år sedan bara var någon dag sen. Så mycket galna saker jag och Moa gjort. Grävt ner champagneflaskor på stranden, byggt avancerade labyrinter i Moas källare, fnittrat oss igenom högstadiet. Moa som bott i Göteborg och London och flyttar till Australien i höst, och efter allt hon har gjort så viker vi oss fortfarande dubbla av skratt åt samma dumma skämt som tidigare. Ha. Ja, det är roligt. Hur lik man är den man var, men ändå, så annorlunda.
Det råder bostadsbrist i Lund, och bedragare försöker tjäna lite kosing på vilsna studenter. Ha. När jag annonserade efter spekulanter till min lägenhet. En alldeles ypperlig lägenhet, centralt i Lund och lagom låg hyra. Jag tänkte inte ens ta mer i hyra för möbler. Jag tänkte till och med hyra ut den i två terminer. Då, då var det ingen som nappade. Nu folk, får ni lite skylla er själva.
Tro nu inte att jag är bitter för att jag är Amerikan. Det är helschysst. Vifta med passet så kommer du alltid säkert hem. Min svenska identitet och min amerikanska identitet har aldrig krockat utan alltid smält ihop i någon slags härlig blandning som gjort mig till den jag är. Men, ibland, som när jag är i ett rum med en massa amerikaner som personifierar den bild som stereotypt visas i alla kommersiella tv-serier (Sweet 16, Seventh Heaven, O.C, Priviledged, Blablabla), eller när jag sitter på en restaurang och en högljud amerikan snackar på om hur dumma européer är som inte vet att football heter soccer. Då, bara då, känner ju hur mitt amerikanska kulturarv försvinner ner i jorden.
Idag fick jag mitt nya pass. Hade jag varit komiker hade jag på tiden det tog att öppna kuvertet det låg i hunnit klämma ur mig ett tio-tal skämt. Insidan av mitt pass pryds av en stor amerikansk flagga. I färg. En örn som ser arg ut – inga fredsduvor här inte och någon slags vete. Sedan, slagdänga efter slagdänga. “We the people – of the United States, in Order to form a more perfect Union, establish Justice, insure domestic Tranquility, provide for the common defence, promote the general Welfare, and secure the Blessings of Liberty to ourselves and our Posterity, do ordain and establish this Constitution for the United States of America”. Pust. Visst låter det fint. Men det känns, förlegat, som patriotiskt skitsnack. Från en stat som säger sig vara frihetens land och demokratins försvarare men som dagligen inskränker de mänskliga rättigheterna och blundar för det förfall som gnager och äter upp landet inifrån.
Ha, en annan rolig sak. På varje sida står där ett fint citat från någon stor amerikansk tänkare. Ganska fint faktiskt, om inte flera av dem refererade till Gud – eller God almighty. Religion och pass hör inte ihop. Nej. Tack. Punkt.
Irina Bernebring Journiette 