Irina Bernebring Journiette

Radiotade idag. Teknikade UPF, fantastiskt roligt. Alla människor borde någon gång syssla med radio. Det är nog det bästa jag vet. Förutom att skriva då, eller redigera, eller låtsas vara videoreporter och filma ett snett Malmö. Hm. Det här med att begränsa sina yrkesval fungerar inte vidare bra för min del. Men vad gör det? Nu ska jag författa en novell eller två och fantisera om framtiden. Idag sa min mor upp sig från sitt jobb och flyttar till Grönland den 14 maj. Sådär fantastiskt och lite nonchalant impulsiv ska jag också försöka att vara.

Förövrigt är jag dålig på att Twittra, jag känner för tillfället inte mig socialt hipp nog.

…det är väl roligt vad jag lär mig i InDesign. Det är svårt att gå från redaktionen, det är så otroligt roligt att redigera. “Bli grafiker”, sa Alfred idag. Kanske skulle jag bli det. Grafiker alltså, efter att jag blivit fotograf, kroki-konstnär och skådespelare och alla andra fantastiska kreativa yrken som jag önskar att jag kunde utöva. Nu måste jag finslipa på min text annars kommer jag att få stryk av min redaktör.

Idag hade jag en lång diskussion med min far. Vi pratade om livet och Jacob Holdt och Amerika. Min far är Amerikan, born and raised. Han är ball. Idag reflekterade vi över den galna “american dream” som drivit många amerikaner till bankrutt. Behovet av att äga. Att handla för pengar man inte har för att leva i någonslags utopi. Men då sa min pappa något klokt. Ungefär så här lät det (egen översättning).

Pappa — Vad är en amerikan?

Jag — Vet inte?

Pappa — Jo, vad är alla amerikaner utom indianerna?

Jag — Invandrare?

Pappa — Nja, de är hemlösa européer. Amerikanerna var de som inte hade något kvar i Europa. De flyttade till USA och ville äga något. De körde bort indianerna och deras idéer om allas rätt till lika ägande och “vi går vart vi vill”- tänket. Sedan köpte de mark och byggde staket och hus.

Precis så är det. Han knäckte koden till vad som driver den amerikanska drömmen. Viljan att äga.

Ibland sätter sig en text på tvären. Den stretar emot, vägrar komma ut. Då måste man locka fram den, muta den med glass, skämma bort den med något fint och låta den stå två timmar i duschen om den vill det. Då brukar den krypa ur sitt skal och krypa ner i armarna och ut genom fingerspetsarna på tangentbordet. När den gör det, då är det helt fantastiskt.

Läste på Inpå Livet om väntan. Att vänta på ett jobb, på ett barn, på att bli frisk. Jag väntar också, på ett stort beslut som någon annan ska fatta angående mig, som påverkar min tillvaro. Jag räknar dagar, timmar, minuter. Väntar dagar, timmar, minuter. Så nu sitter jag här och väntar. Jag blir galen av väntan. Det är därför jag inte kan skriva. Jag hoppas jag får svar snart, då ska jag berätta och börja fantisera om framtiden.

Det är något magiskt med att promenera hem ensam i natten när snön sakta träffar en kall kind och Coldplay tränger ute tystnaden. Radioten inom mig bröt ihop innan idag, lite vardagsmagi har gjort allting bättre. Nu ska jag låta Alicia Keyes uppmuntra mig när jag plöjer mig igenom jobbdjungeln.